VANSINNESVECKAN! | Therese Krupa

Jaha? Ni vill att jag sammanfattar veckan som gått? MED GLÄDJE!

Det hade kunnat vara en högst ordinär vecka i december. Men då hade jag troligen inte ägnat det blogginlägg jag nu håller på att skriva åt den då det hade blivit föga läsvärt.

Men om vi då backar bandet till förra fredagen så började karusellen snurra när jag hämtade en småfebrig Morris på förskolan. ”Ah, säkert bara lite fredagströtthet!” tänkte jag optimistiskt eller verklighetsfrånvänt, det beror nog på vem man frågar.

Hela kvintetten styrde kosan mot mormor som fredagen till ära fyllde 75 år! Morris blev inte direkt piggare och när ”fredagströttheten” mätte 39,2 grader senare på kvällen fick till och med mitt mest förnekande jag acceptera att det var sjukdomar i hushållet. Igen.

Lägg då till att jag får ett samtal under fredagskvällen, detta innan Morris ”trötthet” blivit värre. De snickare som vi trånat efter under en tid hör av sig och meddelar att de kan komma på lördagsmorgonen klockan 08.00. Alltså 14 timmar efter samtalet. Än en gång låter jag min spirande optimism guida mig framåt och jag stegar fram till Johan och lägger fram ”erbjudandet” så entusiastiskt jag kan.

Johans blick signalerar ”skilsmässa eller skjut på projektet” och jag går med på att måndag är en bättre dag pga 1. Vi har 26000 prylar som måste flyttas bort 2. Vi har ännu inte köpt den garderob och diskmaskin som ska installeras (men färgen till väggarna fanns minsann på plats!) 3. Johan har några kompisar som ska komma över på lördagen

Vi enas om måndag. Morris immunförsvar enas om att kapitulera helt och han blir svinrisig under helgen. Och Kasper blir också risig, om än inte riktigt lika sänkt som storebror. Johan styr om kompisplanerna och de ses annorstädes istället. Syster Krupa baddar pannor och klappar febervarma ryggar och funderar samtidigt på exakt hur snabbt man kan tömma ett hoarderhem på prylar?

Jag kommer fram till cirka 2 timmar. Det är en ovanligt felaktig tidsuppfattning och det blir väldigt tydligt när vi på söndagen bär runt på febergnällig Kasper, hanterar feberyrig Morris och knappt har fått klart ETT rum på 2 timmar. Lägg till att Johan är lite bakis och inte bjuder på full kapacitet. Det hela känns som att försöka strukturera upp ett bollhav.

Någon gång efter midnatt på söndagen, efter att jag gett mig på att skruva ihop den ribbstol som legat på balkongen och gäckat barnen sen september, gick jag till sängs.

Undrar var jag ska ta vägen? hade Johan tänkt högt under helgen och vi hade naturligtvis en plan för det. En plan som hade funkat klart bättre om 1. inte 2/3 barn varit krassliga och 2. kompisarna som Johan skulle hängt hos inte hade meddelat att deras minsta blivit kräksjuk.

Turligt nog bor ju mina föräldrar i krokarna så Johan packade ihop sig själv, Morris och Kasper och styrde stegen dit. Och där har de hängt i 4 dagar. Med undantag för paniksvängar till Ikea inte en, inte två utan FYRA gånger (klart att en av stommarna var fel mått, täckskivor saknades, diskmaskinen inte fick plats i bilen och vad det sista var minns jag inte? vi kanske bara blev sugna på en 5-kronorskorv?).

Och! Mira ville ju inte vara friskare än sina bröder så hon blev naturligtvis febrig på onsdagskvällen.

Och nu har tydligen både mina föräldrar blivit risiga vilket känns värst av allt. Tacket för gästfriheten var en rejäl portion förkylningsvirus och en skopa feber.

MEN DET BLEV JÄTTEFINT HEMMA VÄLJ GLÄDJE NU ALLA! Eller jag tror att det är fint - har inte sett hemmet i dagsljus än så färgerna kanske kommer att chockera på samma sätt som en rougeintensiv kind som ser pigg ut i badrumsljuset men på väg till jobbet mer tangerar påskkärringlooken.

Aja. Snart har vi förträngt detta debacle, precis som vilken förlossningssmärta som helst.

Romerska ringar , ribbstol & lian