VAB on – VAB off | Therese Krupa

Jo, den heltidsvabbande föräldern.

[caption id="attachment_12273" align="alignnone" width="690"] "It's the most wonderful time of the year..."[/caption] I går var Harpan krasslig och fick således följa med mig och Tessan på en boksignering i Sickla en stund. På kvällen var han kärnfrisk och studsig som en liten glad gummiboll igen.

I morse var alla friska men nu på kvällen stannade inte febertempen förrän vid 40 grader – hos Malte.

Jahapp.

Lika synd jag tycker om dem, lika förundrad är jag över immunförsvarets, eehm, utveckling. Och hur lite man får gjort jobbmässigt så här års.

När jag var liten hade kommunen nån tjänst som hette Hemsamarit, en person som kom hem och tog hand om barnen när de var sjuka och föräldrarna måste jobba. Eller om föräldrarna var sjuka och inte kunde ta hand om barnen. Någon slags Hemtjänst som även inkluderade tillfälligt sjuka, innan vi fick ersättning för just VAB.

Det är rätt svårt att tänka sig att nån förälder i dag skulle lämna sitt krassliga barn i nån random persons vård, men då (på 70-talet) gjorde man tydligen det. Och jag vet många som hade skitkul när hemsamariten kom eftersom hen mycket väl kunde vara en busig vuxen som orkade leka hur mycket som helst.

Finns det nån barmhärtig chokladsamarit där ute som skulle kunna tänka sig att svänga förbi Sumpan, ja typ när som helst, så är den hjärtligt välkommen, hit till en bakterieflora på lösdrift.

Tack på förhand. /Sofia