Utåtagerande 3-åring och superkänslig 6-åring

Jag har precis bänkat mig i soffan med datorn efter att ha nattat de äldsta barnen (okej, det låter som att vi har ett dussin kids, men det är fortfarande (bara?) tre stycken). Johan sitter med Kasper i famnen och kollar på Game of Thrones och jag funderar över familjefriden.

För den infinner sig i mitt tycke, alltför sällan numera. Samtidigt som jag såklart förstår att det här med att sätta ett till syskon till världen SÅKLART ruskar om det ordentligt för samtliga. Med all rätt. En debuterande familjemedlem är ju något av det största och mest omvälvande man kan vara med om, i synnerhet om man är 3 eller 6 (eller 2 eller 8 för den delen) år.

Och det är ju inte heller konstigt att de reagerar olika på nytillskottet. Mira, som överlag är mindre expressiv i sina känslor, funderar nog mer för sig själv, men är samtidigt så uppslukad av nya skolan och kompisarna och livet i stort. Hon känns överlag väldigt tillfreds med tillvaron och är glad, nyfiken, vetgirig och..upprymd. Men, hon är samtidigt, precis som de flesta 6-åringar, ombytlig i sitt humör och är väldigt, väldigt känslig.

Denna känslighet är Morris 700000 % medveten om. Och, han gör allt i sin makt för att trigga den. OMFG, vad de tjabbar mellan varven. Om ALLT. Jag läste nån artikel om sysonkonflikter och psykologen som uttalade sig där menade på att det inte är ovanligt att 50% av umgänget syskon emellan är präglat av någon form av konflikt. Känns fullt rimligt i vårt fall.

Morris har reagerat klart tydligare på lillbrorsans ankomst. Första tre veckorna blev jag i ärlighetens namn nästan orolig, för jag upplevde att han var smått personlighetsförändrad. Han var så oerhört provokativ, utmanande, arg och liksom...speedad. Gjorde tvärtemot allt (ALLT) vi sa - från att kasta och välta ut saker, sno Kaspers nappar, vråla när lillbrorsan väl somnat, förstöra saker Mira hade byggt/ritat/fixat - och så vidare.

Denna älskvärda, underbara lilla unge alltså. Samtidigt som jag ömmar så mycket för honom är det så sjukt svårt att hantera, tycker jag. För det klart att jag förstår att han reagerar på alla tänkbara och otänkbara vis. Helt plötsligt, från en dag till en annan, sitter jag och ammar och kramar ett annat barn timme ut och timme in. Och jag har verkligen försökt att vara med såväl Morris som Mira, ihop men även var för sig, så fort jag haft möjlighet. Men, i och med att Kasper har varit rätt skrikig och framförallt omöjlig att lägga ifrån sig, har möjligheterna att ägna Morris och Mira 100%-ig uppmärksamhet varit klart begränsade.

Men vi står lite handfallna inför framförallt Morris utspel. Ikväll har vi tjafsat och skällt typ HELA tiden. Det har kastats saker, det har ritats på golvet och det har riktats oschyssta tjuvnyp mot Mira.

Vi försöker verkligen att förstärka de positiva beteendena mer än att klanka på de negativa. Vi försöker föregå och vara följsamma. Släppa småtjafs och ha överseende där det känns okej. Men samtidigt måste vi ju markera när han gör saker som vi verkligen inte accepterar, som att kasta saker, rita på golvet eller att slåss.

Men just nu känns det som att ingenting biter. Vi har provat att prata lugnt och sansat och förklarat varför man inte får göra en viss sak (vilka följder det kan få), och även pratat om hur det får oss att känna när han till exempel slåss. Vi har blivit explosionsrasande (kanske inte superpedagogiskt, men ja, den mänskliga faktorn, liksom). Vi försöker vända på det (vet inte om en 3-åring är mottaglig för det, men det känns som att han förstår) genom att fråga hur han skulle känna om man gjorde motsvarande sak mot honom. Och så försöker vi kramas, gosa, visa kärlek, uppmuntra och peppa i mängder. Men ändå blir det väldigt mycket skäll och tjafs. Syskonen emellan samt mellan oss föräldrar och kidsen.

Och det känns så trist, för ingen är ju vinnare i en sån situation. Alla tycker att det är tråkigt när det tjafsas. Häromdagen förklarade Mira dramatiskt att hon minsann vill flytta hemifrån för att hon har så taskiga föräldrar.

Jag vet inte, det kanske är såhär det är? Det kanske inte går att göra så mycket mer än att rida ut det. Eller? Ja, i vanlig ordning fiskar jag efter era tankar och erfarenheter.

Som tur är kommer de här ljuvliga stunderna med jämna mellanrum också