Spännande samtal mellan mor och dotter

Idag är sista dagen hemma med polypbefriad avkomma. Jag har försökt underhålla virvelvinden så gott det går men jag tror att hon tycker att jag har presterat sämre än Christer Björkman i Melodifestivalen 1993.

Våra samtal har låtit ungefär såhär:

På väg till parken tidigare idag i en promenadhastighet värdig en bäckenbottenuppluckrad och allmänt ledbruten stackare (hej självömkan!). Mira: Mira vill gå till parken. Tessan: Vi är på väg till parken nu. Mira: Mira vill gå till parken. Tessan: Vi är på väg till parken nu. Vi är snart framme. Mira: Mira vill gå till parken. Tessan: Vi är på väg till parken nu. Mira: Var är Lolli? (Lolli är Miras kompis) Tessan: Lolli är på dagis. Två sekunder förflyter. Mira: Var är Lolli? Tessan: Lolli är på dagis. Mira: Var är Lolli? Tessan: Lolli är på dagis. Mira: Var är Lol... Tessan: På dagis. Lolli är på dagis. Mira: Var är... Tessan: LOLLI. ÄR. PÅ. DAGIS. Mira verkar tillsynes nöjd med svaret. Enochenhalv sekund senare:

Mira: Var är Pelle? (Pelle är Lollis pappa) Tessan: Pelle är på jobbet. Mira: Var är Pelle? Tessan: Pelle är på jobbet. Mira: Var är Pelle? Tessan: Pelle är på jobbet. Mira: Var är Pelle? Tessan: Mira, vad sa jag precis? Var sa mamma att Pelle är? Mira: Pelle på jobbet. Tessan (nedbruten): Precis. Mira: Var är Pelle? Tessan: *gnisslar tänder och frustar* Mira fortsätter i monologform: Mira: Var är Lolli? Mira: Var är pappas bil? Mira: Var är Pelle? Mira: Där är parken. Mira (superaxalterad): LOLLI OCH PELLE I PARKEN!

Ridå.