Sorry bird, you're going down.

Den här beskyddarinstinkten man utvecklar i samma sekund som moderkakan lossnar är rätt mäktig. Redan första dagarna kommer jag ihåg hur jag kände mig som en småaggressiv lejonhona, redo att attackera vem eller vadsomhelst som närmade sig Mira olovligt. Förvisso en ganska klen, trött och förvirrad lejoninna, men likväl.

Mira, nu dryga två år, har en liten beef med all världens fåglar. Hon har skoningslöst dragit alla över en kam och hon gillar dem inte . Hon inte bara ogillar dem, hon är rätt skraj för fjäderfäna.

När vi går till dagis kan hon spotta en skata på 60 meters håll och med sprucken röst säga "bott pippiågel". Det har blivit en grej vi gör när vi ser fåglar, i synnerhet på nära håll, att vi högt och ljudligt ropar "bort pippifågel, BORT!". Och de flesta normalbegåvade fåglar piper ju iväg illa kvickt om vi inte har att göra med en halvdöv, sällskapssjuk duvjävel.

Hur som helst, idag hände samma sak och vi skrämde bort skator och kråkor längs vår färd. Mira uppkrupen i vagnen och jag, en hjältemodig och tapper fågelkrigare som gormade åt de fientliga djuren. Och där längs vägen till förskolan började jag på allvar fundera på hur jag skulle kunna gå tillväga för att eliminera varenda fågelfan från jordens yta, utan någon som helst hänsyn till ekosystem och ornitologer och djurvänner och alla andra människor som tycker att fåglar också har rätt att leva.

Ja, en av alla de rationella åtgärdsplaner man kan smida som småbarnsförälder. Ska fundera en vända till innan jag inleder den rent operativa insatsen.