Smärre vardagskaos | Therese Krupa

I en perfekt värld ser inte en morgon ut som vår morgon gjorde idag. Under de arla timmarna utspelade sig något så farsartat att valfritt lustspel signerat Stefan & Christer hade bleknat.

Denna fars i tre utdragna akter började egentligen igår eftermiddag när den enfaldiga och tankspridda huvudrollsinnehavaren, alltså jag, glömde mina nycklar på skrivbordet när jag försenad dundrade iväg för att hämta på dagis.

Att nycklarna saknades upptäcktes först i hissen upp till lägenheten. Ett telefonsamtal och 200 turer i hissen senare släpptes vi in i lägenheten av herrn i huset som gav mig en menande blick och mumlade något om nyckelband att ha runt halsen.

I morse skulle jag välvilligt och godmodigt lämna min avkomma på dagis. Johan hade dundrat iväg på kundbesök på Arlanda och en halvtimme senare, kl 08.28 stod jag och Mira påpälsade i trapphuset och skulle låsa dörren med nycklarna som fortfarande låg på skrivbordet på andra sidan stan. Efter att ha andats i fyrkant ett par vändor och valt glädje tog vi en ”rask” promenad upp till mormor och morfar som har blivit försedda en reservnyckel. Mormor möter i dörren med en nyckelknippa som mycket riktigt är reservnycklar, dessvärre till min förra lägenhet i Hammarbyhöjden som såldes för drygt sex år sen.

Jag försöker att välja glädje men känner hur åskmoln och blixtar och döskallar och trasselsuddar invaderar mitt inre. Frenetiskt börjar jag gräva runt i ”nyckelskålen” som innehåller visitkort, gamla passbilder, gem, öronclips, cykelnycklar och annat fanskap. Reservnyckeln ligger inte där.

En yrvaken pappa/morfar ropar från undervåningen att jag ju lånade deras reservnyckel sist jag hade glömt mina nycklar på jobbet och Johan dessutom hade åkt till Berlin. Fucking fuck. Jag vill dock minnas att jag har lämnat tillbaka dem efter det, men morfar hävdar bestämt att så inte är fallet.

Så, det enda konstruktiva jag kan komma på i det här läget är att dundra hem igen och leta lite extra efter reservnyckeln. 08.49 står jag i vår hall och har rotat igenom vår ”nyckelskål” än en gång. Jag står med en kundvagnspollett märkt Bauhaus och en hårnål i handen och tänker att MacGyver fanimej hade kunnat låsa dörren med endera av de två föremålen.

Folk är ärliga och helgulliga intalar jag mig själv, stänger dörren och rattar ut mig och vagnen i hissen och drar till dagis.

Som ett mirakel är jag på dagis avtalad tid och droppar av Mira. På väg till tunnelbanan pratar jag med mamma som försöker att avdramatisera situationen genom att förklara att man ”förr i tiden aaaldrig låste dörren”. Sen avrundar hon med att konstatera att ”blir något stulet så blir det”.

Till vår undsättning kommer Miras morfar som åker och bänkar sig i vår lägenhet i väntan på Johan som så småningom kommer och låser.

Slutet gott allting gott eller nåt. En kortisol chock då och då gör bara gott, som jag brukar säga.