Skriktimmarna | Therese Krupa

Jag fick såna starka flashbacks när jag läste Sofias inlägg häromveckan (och inte minst det blogginlägg i NYT som hon länkade till) om hur det är att göra sin föräldradebut med en skrikig och krävande liten bebis. Det sätter verkligen sina spår, det inser man såhär två år senare.

Johan och jag kan fortfarande nöta och blöta de första månaderna som många gånger kändes som en lång pärs. Hur vi satt vid middagsbordet och turades om att hålla den högröda, svettiga arvsmassan som skrek matlusten ur oss. När den ena höll petade den andra i maten. Vid ett tillfälle satt Johan med en gastande Mira liggandes över båda underarmarna och tittade håglöst på mig. ”Vad är det som folk tycker är så fantastiskt med att ha barn?”, minns jag att han frågade på fullaste på allvar. Jag kunde inte ge något vettigt svar utan mumlade bara nåt ohörbart. För jag fattade ju inte själv, jag kände mig precis lika frågande, besviken och uppgiven som Johan. ”För det här är inte fantastiskt”, fortsatte han. Och på den punkten var vi rörande överens.

Kompisar avlastade och stod och gjorde djupa knäböj med femkilos bebis i famnen, i hopp om att gaphalsen skulle slockna. Svettiga fick de lämna åter det icke-sovande barnet. ”Vi kan ta en promenad med vagnen”, erbjöd morbror men med en vagnvägrande unge var det liksom mission impossible.

”Det blir bättre” sa folk i all välmening. ”Hon kanske är hungrig/trött/blöt i blöjan?”. Sammanbitna käkar till svar. När man har en skrikande bebis har man provat allt. Avleda skrik med ljud från duschen? Sätta på dammsugaren? Öppna fönstren? Stänga fönstren? Dammsugarljudet OCH vattenkranen samtidigt? Sjunga, vagga, bära, vyssja, bära annorlunda, gråta tillbaka och ge upp och försöka igen, hundra gånger om.

Skriktimmarna, vet jag att Johans föräldrar kallade dem. Ett par av sönerna i Johans syskonskara var likadana – varje dag ett par timmars oförklarligt vrålande och gråtande.

Jag brukade ställa mig i duschen, med låst dörr och strålen på max för att stänga ute ljudet av Miras skrik. Instinktivt stod jag och vaggade rytmiskt från höger till vänster ben, trots att jag inte hade någon bebis i famnen. Och jag kommer på mig själv med att fortfarande göra samma sak och stundtals liksom fantomhöra Miras genomträngande skrik, trots att det var länge sen nu.

Man lär sig att ta en dag i taget, beta av vecka för vecka, med siktet inställt på de magiska tre månaderna då himlen ska öppna sig och man ska bli räddad av alla änglar, förbättrade tarmfunktioner, enhörningar och himlaväsen. Och faktiskt, där någonstans i tredje, fjärde månaden slutade de regelbundna högintensiva skrikperioderna. Lättnaden går tamejfasen inte att beskriva.

Vid ett tillfälle när Mira var 2-3 veckor mötte jag en granne i porten, på väg till BVC för den dagliga invägningen. Jag hade fått på mig ett par mjukisbrallor och bärselen direkt mot kroppen, utan varken t-shirt eller behå och Johans stora kofta knäppt över alltihop. Jag var mitt allra slitnaste jag och möttes av en mamma som varit i precis samma situation. ”Sen, när det är över, kommer resten att vara som en walk in the park. Man blir så härdad,” tröstade hon.

Och visst blir man det, på sätt och vis, men även ärrad och skitskraj för att behöva uppleva det igen. Och precis som Sofia skrev - förundrad över att det finns bebisar som INTE skriker. Och man blir avundsjuk på att man själv inte fick en filbunke till unge och en räkmacka den första tiden som förälder.

Jag minns så väl att vi hade några bekanta på besök under de första veckorna som tindrade med ögonen och beskrev spädbarnstiden som "galet härlig och fantastisk". Jag kommer ihåg hur jag försökte hålla god min och kände att det enda jag kunde skriva under på var "galet".

Allvarligt funderade jag på om jag liksom hade missat nåt eller om jag eventuellt hade förbisett en känslodimension som uppenbarligen borde finnas där. Jag försökte alltså rationellt att komma fram till att tillvaron var urhärlig och mysig. Need I say att det misslyckades bigtime?

Och den här avundsjukan man kan känna när man hör andra päron berätta om sina små ljus, den liksom infinner sig som ett hugg i magen, samtidigt som man ju inte vill känna så, för avund är ju inte särskilt charmigt. Och mitt i alltihop älskar man den lilla vilden intensivt . Man får inte riktigt ordning på känslorna.

Och nu, gott folk, är det faktiskt dags igen. Eller mjae, inte precis nu - vecka 17 and counting. I april nästa år är det dags för rond 2.