Det här är en grej jag har funderat på länge. Morris har alltid, alltså verkligen sen han var liten bebis, haft det tufft med separationer. Även hos anknytningspersoner som mormor och morfar har det mellan varven varit jättejobbigt för honom (och därmed oss) att skiljas åt, om så bara för ett par timmar. Och på föris har det varit såhär sen dag 1. Gråt varje dag vid lämning. Alltså på riktigt, varje dag sånär som på en handfull dagar då det varit friktionsfritt. Otroligt dränerande. Och det verkar vara just själva separationsögonblicket som är det svåra, för dramatiken är snabbt överspelad. Johan har skött lämningarna i klart större utsträckning, delvis för att det går bättre än när jag lämnar, men även för att det har passat familjelogistiken bäst. De morgnar när det har varit extra mycket strul har Johan ringt till föris och kollat läget och varje gång har han fått samma svar - "nu är allt toppen, det gick över efter någon minut och nu är han i full färd med [insert valfri aktivitet]". Och, när man hämtar honom är han jämt mitt uppe i något som utifrån sett ser väldigt roligt och stimulerande ut. Men det är ju så sinnessjukt jobbigt att se honom så skärrad när det vankas avsked. Vissa gånger på föris har det varit så upprivande att jag tänkt att jag måste hämta hem honom igen, men så vet jag ju att det förmodligen redan har gått över när jag väl har tänkt klart den (skuldtyngda) tanken. Johan förbereder Morris varje morgon på hur det kommer att bli och går igenom lämningsprocessen för att underlätta för honom. Och då är Morris väldigt medgörlig och lyssnar intresserat. Men sen låser det sig när de väl är på plats. Pedagogerna är stjärnor som aktivt möter Morris och försöker styra in honom på någon aktivitet han gillar, alternativt erbjuda honom att sitta i deras knä en stund för att landa lite. Men ändå denna dramatik. Två grejer som kan ha förstärkt det ytterligare under hösten är ju såklart Kaspers intåg i familjen, men även att Mira har börjat förskoleklass. Innan dess gick ju båda på samma förskola, om än på olika avdelningar, men sågs då och då på gården och på storsamlingarna. Och nu är ju den trygga punkten borta. Men visst, det har ju varit knepigt även när Mira fortfarande gick på föris. Att Morris skulle hänga på MiniSats tillsammans med Mira och kompisar utan oss har varit helt uteslutet. Vi har gjort några (frustrerande) försök, men det har varit lönlöst. Och jag veeeeeet att man inte ska jämföra med andra, men det är ändå så påtagligt när exempelvis våra kompisars barn bara har rusat in på MiniSats, och knappt vinkat hejdå innan de har kastat sig i rutschkanan. Och jag funderar på om denna separationsångest liksom bara är ett fenomen i sig, eller om det handlar om otrygghet? Kan man vara (väldigt) separationskänslig men ändå trygg? Som vanligt går man ju till sig själv och tänker om vi har gjort något knas? Kan vi göra något bättre? Annorlunda? Samtidigt som jag ju tänker att han praktiskt taget är född såhär och alltid har reagerat häftigt på separationer vilket då istället skulle innebära att det är ett drag hos honom, helt enkelt. Tankar på det? (och tips, ALLTID tips, tack)