Sandwichfasen är här | Therese Krupa

Ni vet, den ålder då man känner sig klämd mellan ansvaret för barnen och för de egna åldrande föräldrarna. Alltså, vi delar ju lika på barnansvaret jag och Magnus och mina päron är fortfarande vid liv och har varandra. Men, de börjar onekligen bli äldre och därmed skörare.

I mellandagarna fick min pappa köras till akuten på grund av återinsjuknande i lunginflammation. (Hösten har inte varit nådig, där heller.) Jag stod med en 1177-sjuksköterska i luren och försökte hitta nån lapp med min pappas fyra sista siffror i personnumret medan Harpan gastade och slängde sig runt mina ben. Hunden skällde, Malte tjatade om nåt medan Tom & Jerry slog ihjäl varann i rutan ännu en gång. Min mamma var också risig och febrig.

Så den som såg till att pappa kom till sjukhus var återigen jag. Inte för att jag ville leka superhjälte utan för att jag var den enda som insåg allvaret. Jag klandrar varken honom eller min mamma – de har ju fortfarande inte insett att de är 70+ och måste ta hand om sig på ett annat sätt.

Min pappa fäller träd, hugger ved och klättrar upp på taket för att rätta till nån takpanna då och då, och min mamma har inte suttit still sen hon föddes. I typ en isvak på 40-talet. Och när de går på fest är de sällan hemma före gryningen.

Men nu börjar villkoren se lite annorlunda ut. Akutpersonalen var bra och tydligen sträng, förmodligen utled på att gång på gång rädda livet på envisa skärgårdsgubbar som ”minsann inte ska till doktorn och tära på samhället”.

Egentligen tär denna envishet mer på de anhöriga, de som får bedöma hälsotillstånd och agera därefter. Och det är där jag (och alla andra tusentals döttrar, söner, makar och andra anhöriga där ute) är nu. I mackan av rådighet, ansvar och upplevt ansvar.

Nu mår alla bra. Farsan är utskriven och firade in nyåret som den värsta rockern. Mamma är frisk. Ungarna och Magnus är friska. JAG är frisk. Peppar, peppar osv.

Men så tänkte jag precis som Tessan, att nu får det faktiskt vara nog med sidospår för min del. Ingen mer tidsoptimering där jag tar exakt varje ledigt tillfälle till att trycka in ny kunskap eller producera mer.

Jag kommer därför att tacka nej lite oftare till event och projekt utanför jobbet framöver. Försöka bromsa när andra hetsar och gasar. För har man barn har man tillräckligt att göra ändå.

Fuck FOMO (fear of missing out). Lättare sagt än gjort i en (blogg)värld som ter sig som en högstadiekorridor.

Men ändå.

Som Tessan skriver i en kommentar till sitt inlägg från i går: ”…MEN, mest av allt – detta är verkligen ingenting jag rekommenderar. Ingenting att sträva efter. För de naturliga pauserna, som t.ex. resan till jobbet är, bör man ta just till återhämtning, känner jag. Lyssna på en podd eller musik. Eller läsa en bok.”

Eller bara prutta, som mannen bredvid mig gjorde i dag.

Hade ingen peppig nyårsbild så Harryselfien får duga.