Rapport från bubblan: invägning och amning

Ja, hörni. Man trodde ju att man skulle vara allmänt helchill såhär den tredje gången, men icke. Nerverna och hormonerna är på utsidan av kroppen och jag känner mig därmed lika stadig som som en felmonterad pall.

Men, skillnaden den här gången - och det är ändå en enorm skillnad - är att jag med säkerhet vet att det är övergående. Så någonstans är jag hyfsat mindful (ahahahhaha) i hormonkarusellen.

Så, igår var vi på återbesök på BB. Lillkorven skulle vägas, ta PKU-testet och hörselscreenas. Och mors allmäntillstånd skulle följas upp. Jag fick börja redogöra för mitt tillstånd som denna morgon kändes hyfsat stabilt, trots det familjesynkade meltdownet tidigare samma morgon. Mitt fejs skvallrade nog om föregående dags gråtfest, vilket jag såklart även berättade om. Inga konstigheter.

Sen var det dags för invägning av nytillskottet och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös inför det. Efter den kaotiska amningstiden med Mira, med segstartat mjölkflöde, fallande viktkurva och bekymrade miner, var det med sammanbitna käkar som lillbrorsan placerades på vågen.

Och tyvärr upprepade sig historien. När jag ser siffrorna "3906" på vågen rasslar min i övrigt lite mosiga hjärna igång och jag inser, medan barnmorskan i lagom takt knappar in siffrorna för att beräkna vikttappet, att det är för stort, det är mer än 10%.

Barnmorskan bekräftar det jag redan tänker och förklarar att vi måste göra en insats för att kurvan ska vändas uppåt igen. Vi enas om än mer intensiv amning och regelbunden servering av ersättning. Och vi får en ny tid, dagen därpå, alltså idag, kl 14.00 med den gemensamma förhoppningen om att vikten ska ha börjat öka.

Det gick inte att undvika att få flashbacks från när vi som nyblivna föräldrar stapplade fram i sjukhuskorridorerna på Huddinge BB med Mira. Släpandes på den otympliga bilbarnstolen, på återbesök efter återbesök, varje gång med gråten i halsen och känslor av misslyckande. Trots den ljuvliga personalens uppmuntrande inställning.

Men igen - denna gång kändes det ljusår lättare att hantera, nu med en annan tillförsikt till att det kommer att ordna sig.

Förmiddagens mest oväntade grej var dock att barnmorskan noterade att lillfisen hade ett kort tungband. Trekvart senare satt vi inne hos barnläkaren som konstaterade samma sak. Och några minuter efter det klipptes det på plats. Det kan ha goda effekter på amningen, så nu håller vi tummarna och ser hur allt fortskrider.

Och apropå att hålla tummarna - har ni en ledig så knip igen den kl 14.00 när det är dags att väga in monsieur.

Kan inte smälta att det där huvudet passerade min va-jay-jay för FEM dagar sen?!