Panik i parken | Therese Krupa

Alltså HUR gör ni, ni chillföräldrar som kan stå och luta er lite ledigt mot ett staket eller en förbannad gungälg och vinka och le lite uppmuntrande på avstånd när ni är i parken med era avkommor? Jag har sett er med egna ögon medan jag själv kutar som en starrig bäver mellan barn 1 och 2 som på varsitt håll försöker välta parken.

Medan Morris försöker cykla ropar Mira panikslaget från taket på klätterställningen där hon lyckats trolla sig upp. Medan jag efter explosiv sprint hjälper tösabiten ner vrålar Morris att han vill ha fart på gungan. Jag försöker locka med mig Mira till gungorna för att liksom samla flocken men då ska hon prompt baka sandcupcakes på andra sidan parken. Morris insisterar på dårhög fart och tjuter förtjust. Mira tjuter (inte förtjust) från sandlådan där hon har skådat en geting (hon är livrädd för de gulsvarta rackarna). Jag säger till Morris att jag måste trösta Mira varpå Morris blir lika arg som den geting som nyss sabbat Miras bakning.

Jag trollar fram en boll och passar Morris. Mira blir arg för att hon inte fick första passen. Jag lovar att hon ska få första passen nästa gång. Jag infriar mitt löfte som den rättvisa mor jag är och då blir Morris arg. Och så vidare i all oändlighet.

Morris vill åka sparkcykel med min hjälp och Mira vill att jag ska se på när hon gräver med grävskopa. Morris ska upp i storbarnsklätterställningen och behöver 100% tillsyn medan Mira trillar i andra änden av hängbron.

När jag tillslut får med de två genpoolerna till samma parkaktivitet bråkar de om samma gunga. Of course.

Milt uttryckt kan man säga att jag tycker parken är lite småtrist. Grovt uttryckt kan man säga att jag hatar alla parker i hela världen nu och för alltid.