Överbelastat tålamod | Therese Krupa

En timme och fem minuter senare sover lillterroristen. En 65 minuter lång nattningsprocess, exklusive nedvarvningshäng i soffan och bokläsning. Det är cirka 50 minuter för långt, om ni frågar mig. Det ålades, brottades, kravlades, vevades och gapades innan John Blund tillslut vann den uppenbarligen väldigt prestigefyllda matchen. Mitt tålamod är lite, vad ska jag säga...ansträngt.

Jag började visserligen inte på plus, direkt. Under natten till idag körde Mira en Tranåsrepris och vakande 02.45, piggast i stan. Medan jag gjorde välling breakdancade hon i köket och imiterade fågelljud. Inte riktigt min bild av vad en 17-månaders ska göra kl 03.02.

Trots att jag var så tråkig jag bara kunde (har minsann läst att man ska vara aptrist om barnet vaknar och vill leka på natten) så verkade Mira tycka att jag var en rätt lattjo kamrat (jag hade i och för sig noll konkurrens) och försökte glatt engagera mig i ett Legobyggprojekt.

En halv vällingflaska, en äggvita (kokt) och en banan senare lyckades jag få henne att somna om, lagom till att klockan visade 04:45.

Så, med en sån natt i ryggen var jag inte direkt upplagd för ett nattningsfajt, därav det totaldemolerade tålamodet. I enlighet med Murphy och hans lag är Miras käre far på konferens så nu sitter jag här bland pannkaks- och köttbullerester och ber en stilla, men ack så innerlig bön om en god natts sömn. Amen.