Ordningen delvis återställd

Innan jag skriver ett ord till: TACK FÖR ALLA PEPPKOMMENTARER PÅ FÖRRA INLÄGGET! Her-re-gud, blev alldeles gråtmild.

Vilken pärs. Johan är på hemmaplan nu men är knappt funktionsduglig. Eller jo, han kan ju gå och stå och äta och så. Men det är inte så att han kan breakdancebattla, direkt. Istället gör han sina rehabövningar och jag kan inte låta bli att garv...förlåt fnissa milt åt...jag menar MED honom där han står och svajar och nickar och vrider på huvudet åt olika håll. Han beskriver det själv som att vara full alternativt fruktansvärt bakis (men då brukar man ju ändå kunna stå med fötterna i kors utan att kapsejsa, eller?). Så, vi kan väl säga att nuläget är som en tidigarelagd midsommarfylla.

Men han är vid gott mod och det går framåt, vilket är huvudsaken. En så sjuk grej att åka på? Det var ju några av er som kommenterade som hade åkt på samma resa. Fyfan, alltså, det måste vara så vidrigt när knoppen och kroppen bara sviker en sådär plötsligt.

Och medan Johan återhämtar sig känner jag mig som en semi-ensamstående mor som försöker ratta tillvaron med förståndet i behåll, hos såväl mig själv som övriga familjemedlemmar. Det går..ja alltså vi lever ju och ingen har begärt tvångsförflyttning till annan ort (skulle eventuellt vara jag då) och mja...vi kan väl säga såhär att samtliga nog hoppas att Johan repar sig hyfsat (läs: väldigt) fort.

Nu ska jag unna mig en dusch, minsann. Den kortaste familjemedlemmen har en alldeles enastående svettförmåga (det har han ärvt av mig *stolt*) och delar frikostigt och oombett med sig av sina salta..kroppsvätskor ( det är otrevligt ord, för övrigt).