Orättvisornas orättvisa

I-r-r-i-t-a-t-i-o-n-e-n. Eller snarare frustrationen. Eller vansinnet.

Ja, jag berättade ju om min första natt när Miras pappa var på konferens . Natten efter var inte det minsta bättre, det enda som skedde var att Mira ville undgå slentrianen och sköt på vakenperioden med 40 minuter.

Den tredje natten la hon om sin taktik. Hon vaknade då istället med cirka 20-30 minuters intervall och gnydde, stökade, rullade, kröp, ställde sig i <a href="http://www.google.se/imgres?hl=sv&sa=X&biw=1280&bih=621&tbm=isch&prmd=imvns&tbnid=BCNN3nnX0ivjAM:&imgrefurl=http://traningseffekt.blogspot.com/2010/05/yoga-mot-plantar-fasciit.html&docid=QWH786fg-j7mTM&imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_WYZCGMLBAjQ/S-e_XNkFKbI/AAAAAAAAAfY/E08IWaZZLqM/s1600/Yoga_Hund_520_001.jpg&w=520&h=283&ei=rxTxUNm_G4aJ4ATk9ICABQ&zoom=1&iact=hc&vpx=127&vpy=160&dur=2935&hovh=165&hovw=304&tx=199&ty=88&sig=113209894197582227895&page=1&tbnh=131&tbnw=241&start=0&ndsp=17&ved=1t:429,r:0,s:0,i:68" target="_blank">yogapositionen hunden och välte, pratade och grät. Vid 04.00 hade hon en lite kortare show och somnade igen vid 04.30.

Hennes gråtfärdiga mamma försökte go all buddhist n shit och tänka att "ohm, det här stärkande och lär mig livets läxa, jag känner tacksamhet för livets prövningar osv. " vilket misslyckades något fruktansvärt.

Fredag kväll. Miras pappa kommer hem. Vid 20.55 ligger den utbrända (mjaee) modern i Miras rum på en madrass och ser fram emot en natt mol allena. Vaknar elva timmar senare, klockan 07.50. Tyst i lägenheten. Efter några minuter hörs Miras röst. Jag pallrar mig upp och in i vårt sovrum, kvittrande glad för den läkande sömnen.

-Vi vaknade precis, säger Miras pappa. Min datorsnabba superkalkylator i hjärnan får det till att Mira sovit 1,5 timme längre än vanligt. -What? utbrister jag lite i falsett och stålsätter mig för frågan som jag egentligen inte vågar ställa. Men jag gör det: -Hur har det gått i natt då? frågar jag med någon icke-medmänsklig förhoppning om att Johan också har fått känna på det mindre helvetet, men samtidigt inte. Johan inser såklart att det är en oerhört känslig fråga och när han ler urskuldande och lägger en kudde över ansiktet fattar jag. Jag biter ihop käkarna som en felavlad kamphund. -Jo, alltså, hon vaknade till en gång, tror jag, nappen hade åkt ut. Men i övrigt så.. -VA SA RU SA RU?

I denna stund känns det som 1. ett svek 2. en solklar anledning till skilsmässa 3. en djup kränkning 4. att universum motarbetar just mig och enkom mig 5. att Mira hatar mig 6. att Johan hatar mig 7. en mängd andra rätt irrationella saker.

Men alltså, på allvar . Är det bara en slump? Eller kändes det tryggt för Mira att vi båda var hemma trots att jag sov i ett annat rum?

Ge mig en vetenskaplig förklaring, tack. Annars tappar jag tron på mig själv, mänskligheten, alla gudar och tomtar och troll och färgglada enhörningar.

/frustrerad mamma