En liten blyg leopard lämnar W.O

Igår var det sommaravslutning i förskolan. Under hela året har Malte svamlat om en flodhäst – en saga de skapat störtsköna kartongdjur ur (är ni så gamla så ni minns Kartongcirkus på tv förresten?) och som nu skulle gestaltas på nåt vis av kottarna inför oss löjligt laddade föräldrar.

Iklädda små öron och djungeldjuroutfits skulle next-gen alltså studsa fram och sjunga om den där flodhästen. Tror jag. Det var nämligen så att Malte hade tröttnat på hela spektaklet redan vid lunchtid så när paraden äntligen skulle brassas av satt han ihopkrupen i min famn med händerna för ansiktet och med pappöronen på svaj och vägrade blankt att äntra scenen.

Jag tänker på Ulf Lundell och hans måttligt ödmjuka inställning "en inställd spelning är också en spelning".

That's my boy.