Nattliga personlighetsstörningar

Häromdagen var jag hemma hos en kompis som nyligen fått barn. Det är ju rätt oundvikligt att konversera med en nybliven förälder utan att komma in på det som blir center of the universe i samma stund som arvsmassan landar i ens liv - sömnen. Eller alltså bristen på den.

Jag småfniss...nej, asgarvade när hon berättade om en incident häromnatten efter att lillchefen vaknat för xx gången, pigg som en mört.

-Jag får sånt jäkla humör på nätterna, förklarade hon, och jag nickade instämmande. I hear you, sister, tänkte jag och funderade på alla de nätter då jag uppvisat ett temperament lika stabilt som en felavlad kamphunds . Hon menade vidare att hon natten innan nått någon typ av all time low.

Den minsta i familjen har visat sig tycka om lampor, hen kan ligga och titta på dem länge, länge. I vardagsrummet står en liten plastgran med en liten ljusslinga (är man i bebisbubblan göre sig Tjugondedag Knut eller andra datum icke besvär. Dessutom varar ju julen fram till påska).

Så, mini vaknar alltså och min kompis likaså. Den ena pigg, den andra trött. Jävligt trött. Mini ser lamporna i granen. Mamma ser en natt utan sömn. Naturlig reaktion:

-Det blir ingen jävla julgran, väser hon och drar resolut ut sladden till ljusslingan.

Ridå.