När Harry mötte golvet

I förrgår satte jag Harpan i en fåtölj, djupt bakåtlutad, medan jag vände mig om för att hjälpa Malte med något.

Duns.

Jag tittade på Magnus. Magnus tittade på mig. Malte stod vid mina fötter så det kunde inte ha varit han. Jag kastade mig mot fåtöljen där Harry suttit.

Han hade provat sina magmuskler som tydligen var starka nog att luta honom framåt och tippa över kanten. Och ner i golvet, med huvudet före.

Alltså, den iskylan i kroppen. Jag tror inte att jag andades på flera minuter.

Men Harpan, han skrek. Han var i sammanhanget hälsosamt röd och tog i så måsarna flydde. Det gjorde mig lite lugnare även om jag mentalt fladdrade mellan att känna mig som världens sämsta Gula Blend-morsa som inte ens borde ha ansvar för en trätulpan, och en något mer sansad version av mig själv som tänkte lite mer konstruktivt. Jag höll på nåt sätt huvudet kallt och efter ett tag checkade jag av sånt som jag tror man ska göra:

Svimmade han eller skrek han direkt? Skrek. Fick han ett sår? Nej. Inte ens en bula. Kan han följa ett föremål med blicken? Ja. Kan han röra båda armar och ben som vanligt? Jajemän. Verkar han medtagen och trött? Icke. Har han kräkts? Nope. Efter en stund lugnade han ner sig och till slut jag också. Övervägde att rassla ner till grannarna, få tröst och en generöst tilltagen wirre, men det behövdes märkligt nog inte ändå. Och sen har han varit alldeles som vanligt de senaste dagarna.

Nu ska jag rulla in honom i bubbelplast och bära honom limmad med handbollsklister mot min kropp tills han tar studenten.