Mor svettas på passexpeditionen

Vi ska ju ut och rulla i Europa i sommar, är det i alla fall tänkt. Och då kan det ju vara bra att ha nån form av pass, oavsett vad passfrihet och grejer heter. Trust no-one, som Mulder i Arkiv X skulle ha sagt.

Att jag inte har haft ett giltigt pass på ett tag vet vi ju redan men även Maltes har hunnit gå ut och Harry har inte ens något.

Nån gång i maj kom jag i alla fall ihåg att man numera måste boka tid hos polisen för att beställa pass. Upptäckte att det inte fanns någon tid att boka alls, förrän i juni. I Norrtälje.

Där bor förvisso mina föräldrar så det kändes ju inte totalt fel att åka till ett annat hörn av länet för detta.

Väl där vallade jag och min mamma killarna till passexpeditionen. Längs vägen plockade storebror generösa mängder utblommade maskrosor som han gladeligen blåste i ansiktet på lillebror, som i sin tur såklart lackade och kastade grus tillbaka.

På trottoaren mötte vi en stor, biffig snubbe med tribals, komma gåendes med en chihuahua i glittrigt koppel.

– KATT! skrek Harpan och storsnubben fick något svart i blicken.

Hehe. Eh. Såklart skulle alla hundar vi såg kommenteras. När vi mötte en rhodesian ridgeback utbrast Malte ljudligt:

– VILKEN LÅNG PUNG HUNDEN HAR! VARFÖR HÄNGER DEN SÅ LÅNGT NER, MAMMA? MAMAMMAAA?

Inne på passexpeditionen anfölls barnhörnan (till min glädje fanns det en sån) och kulramar och böcker åkte fram. Efter en stund, cirka 30 sekunder, tappade Harpan intresset för litteraturen och började rulla i soffan medan Malte höll en evig monolog om olika reptiler för alla som ville och inte ville höra. I väntsofforna satt unga, fräscha människor, i samma ärende som vi. Fast gissningsvis på väg till typ Ibiza eller Mallis. Njut, tänkte jag.

Harpan rullade ned på golvet och satte fart i lokalen, denna för honom nykrattade cirkusmanege med uniformerade tjänstemän, redo att språka med. Jag efter. Maltes föreläsning rullade vidare.

Det blev vår tur och Harpan galopperade fram till luckan bara för att upptäcka att han var jättekort och därför inte nådde upp för att prata med polisen. Stor dramatik.

Jag svettades och lämnade fram blanketterna varpå polisen upplyste mig om att någon måste vidimera våra namnteckningar. Fuck. Glömt.

Hojtade på mamma som ställde sig och signerade medan jag försökte lugna Harry som gastade som en stucken gris. Malte höjde volymen på sitt sommarprat om djur.

Sen blev det dags för själva plåtningen och jag drog fram pallar i olika storlekar till mina arvsmassor. En drömsk och totalt obrydd Malte samt lillebror dårfinken framför den där kameragrejen, alltså. Liftkortsscenen i Snowroller har fått en utmanare, kan jag säga.

Den snälla polisen var beväpnad med både glatt humör och tålamod och bara skrattade artigt när jag frågade om de inte hade nån ledig plats i häktet. "Antingen för mig eller mina barn – jag är inte den som är den."

Men när Harpan vevat klart, våra foton var tagna och alla papper påskrivna stövlade vi ut, ryggsvettiga men nöjda.

Då tappade Harpan all form socialt uppförande och sprang åt alla andra håll än det han skulle. Då och då lade han sig raklång på marken och skrek åt molnen över livets alla oförrätter.

Min mor bet ihop, som den sherpa hon är, och kånkade sin rabiessmittade väderkvarn till barnbarn uppför backen hem, medan jag försökte förstå varför Malte helt plötsligt var arg på mig och fräste om olika rovdjur.

Dagen avlöpte i ungefär samma stämning tills jag äntligen fick gå och lägga mig.

Idag hämtade jag ut passen. Vi ser ut som folket i Making a murderer, om ni undrar.