Mor pysslar med barnen | Therese Krupa

Så, lagom till att klockan blivit 19:15 idag fick den förstfödde sonen ett infall att plötsligt pyssla.

Ja, ni förstår ju var detta barkar.

Lagom till att klockan blivit 19:15 var det samtidigt så att varm mat stod på bordet till de vuxna i hushållet. Barn nummer 1 hade fått lyxmiddag på donken, barn nummer 2 hade ätit hos en kompis och barn nummer 3 får fanimej ingen mat för han är inne i en monsterfas och är se-he-vin-jobbig.

Mor och far slevade i sig maten till en kakofoni av rop från hemmets alla vrår.

VAR ÄR KLISTRET?

MAMMAAAA!

VAR ÄR PAPPRENA?

MAMMAAAA!

VARFÖR ÄR GLITTRET SLUT? (um, kanske för ATT DU TÖMDE UT ALLT HÄROMVECKAN?)

MAMMAAAA!

JAG SKA SITTA HÄR!

NEJ JAG SKA SITTA HÄR.

MAMMAAAA!

Efter att iallafall ha fyllt magsäcken (något mer generöst kan jag inte säga om denna middagsstund) stegade jag bort till mina pysslande avkommor. Pysslet gick alltså ut på att tömma ut en massa lim i en skål och blanda med glitter som de hade lyckats rota fram någonstans ifrån.

Jag inleder starkt med att förfasas över val av skål och stövlar hetsigt bort med Rörstrandsporslinet och diskar/skrapar bort glittersörjan.

Möjligen lite lätt motivationssänkande för pysslarna.

Återvänder med två plastskålar som de kan demolera totalt ifall andan skulle falla på.

-Så..försöker jag med lite mer entusiasm.

-Mamma, kan du hjälp...? börjar Mira.

-NEJ HJÄLP MIG FÖRST, gastar Morris.

-JAG FRÅGADE FAKTISKT FÖRST, vrålar Mira.

Vad trevligt vi har det, tänker jag matt.

-Nu frågade Mira först, Morris, men jag lovar att hjälpa dig alldeles strax, säger jag milt som om jag voro en förskolepedagog.

-MIRA FÅR ALLTID FÖRST, vrålar Morris och tjurrusar därifrån med en klister- och glitterkladdig pinne i den knutna näven.

Mor jäktar efter för att minimera risken att glitterklistret hamnar på väggar, dörrar, tak, golv, luft, kosmos.

-MAMMA DU SKULLE JU HJÄLPA MIG, jämrar sig Mira högljutt.

-Jag kommer strax, jag måste ju bara hindra kladdet, väser jag tillbaka i en ton som kunde varit klart trevligare.

Varför pysslar vi ens när klockan har passerat 19:30? Gissar att det är det dåliga samvetet över minskad tid med storbarnen som ligger bakom beslutet.

Alla tillbaka vid pysselbordet aka soffbordet.

-Morris har mer glitter än jag, konstaterar Mira.

-NEEEEJ, svarar Morris svinargt.

-Hörni, ska vi avrunda här och fortsätta imor...

-NEEEEEEEEJ!!!!! svarar barnen i kör, för en gångs skull överens om något i tillvaron vilket jag unnar mig att glädjas åt en kort sekund.

-MIRA DU HAR TAGIT MITT PAPPER, frustar Morris.

-MEN JAG HAR JU INGET PAPPER, fräser Mira tillbaka.

Jag är så trött på att medla.

-Mira och Morris. Sista försöket, säger jag och delar ut ett papper var, fördelar klister och glitter med samma entusiasm som en bingoutropare i en sedan länge glömd bingohall.

-Så, nu gör vi klart teckningarna och sen är det läggdags.

-MAMMA MITT KLISTER TORKAR! konstaterar Morris med gråten i halsen.

Ja, min pojk, DET ÄR GRUNDTANKEN I HELA KONCEPTET KLISTER, svarar jag inte.

-Ja, hjärtat, klister gör ju det, och ganska snabbt går det också. Men tur att du hann göra....klisterklumpen där iallafall, försöker jag peppigt. Morris ser faktiskt ganska belåten ut över sin gulglittriga klisterklump och jag känner att det finns hopp.

-MITT KLISTER ÄR SLUUUUT, ylar Mira och ser på Morris papper att hans klump är större.

VEM FAN TÄVLAR I STÖRST KLISTERKLUMP?????????????????? (mina barn, obvi)

-Mirisen, det fanns bara lite klister kvar i tuben och vi försökte fördela det jämnt. Nästa gång kanske du får lite mer än Morris, okej? Vi försöker alltid att göra det rättvist, det vet du.

-JAG HATAR ATT PYSSLA, fräser den snart 7-åriga dottern innan hon följer i sin lillebrors fotspår och rusar till rummet och ger dörren en klart omild behandling.

Så trist. Jag som formligen älskar att pyssla.