Mor oförmögen att skapa trivsel med sina barn

På riktigt. Jag fattar inte hur ni andra gör det. När jag är själv med båda barnen är det i ärlighetens namn sällan särskilt trevligt.

Att vara med dem var för sig är däremot 98% genomkul. Att ställa frågor till Morpan, 2,5 år och höra hans finurliga (och kloka!) svar gör att jag vill ha 4000 barn till. Eller att bara busa runt med den lilla lintotten som tjuter och härjar och garvar.

Eller att åka iväg en sväng med Mira. Sitta och fika och dela på en latte (well, om dela innebär att Mira skrapar av allt mjölkskum). Att prata om skillnaden mellan delfiner och hajar och hur man gör för att vara en bra kompis. Hjärtat exploderar av kärlek.

På så vis har jag aldrig tyckt att det är roligare än nu att vara förälder. Det är som att jag sen ett halvår tillbaka har fattat grejen på riktigt. Verkligen insett storheten i vår lilla kvartett och vilken ynnest det är att få vara en del av det sammanhang som vår lilla familj utgör.

När vi hänger alla fyra är det också härligt, röjigt, vansinnigt, stolligt och mysigt, trots sjukt mycket tjafs och trams mellan varven.

Men när jag är själv med dem båda så går det sällan bra. Eller iallafall så bra som jag tänker att det borde gå, och då tycker jag att jag har en hyfsat realistisk målbild.

Ta idag, till exempel. Föris är stängt och Johan dundrade tidigt i morse iväg till Karlstad på jobb. Vi kliver upp ur sängen och utgångsläget är kasst i och med att de båda saknar pappa akut. Krishantering startar innan dess att jag hunnit morgonkissa och jag lyckas vända deras humör iallafall något genom att engagerat prata om julkalendrar, motorcyklar, enhörningar och fyrhjulingar.

Vi sätter oss i soffan och Morris kryper upp i mitt knä. Mira blir upprörd över att Morris sitter i mitt knä och inte hon. Jag föreslår att Morris också kan sitta bredvid mig men då blir han jätteledsen. Jag frågar om de kan ta ett ben var och sitta i knät båda två men det tycker ingen av dem är en bra idé. Sura miner.

Jag fixar i ordning kaffe och frukostmackor och sätter mig mellan dem i soffan men nu blir det istället tjafs om vem som ska vara till höger och vem som ska vara till vänster. Sura miner.

Vi tar fram en massa hästgrejer och börjar bygga en hoppbana. Det finns en miljard hästar men syskonparet bråkar över en ryttare som det givetvis bara finns en av (det finns flera andra ryttare som ser lite annorlunda ut). Sen börjar de bråka om ett föl.

Jag försöker prata med dem och föreslår att de ska turas om men då blir Morpan sådär arg som bara en tvååring kan bli och vevar ner alla hästar och hinder, varpå Mira blir rasande och börjar störtgråta. Och mitt i allt sitter jag på en kudde på golvet och håller i en jävla fjording.

Jag försöker trösta Mira och försäkrar henne om att vi kan bygga upp en precis lika bra bana igen. Mira tvivlar. Morris är är fortfarande tvärarg och torrsimmar på golvet och jag plockar upp honom och försöker lugna samtidigt som jag vill få fram det heliga budskapet om att man inte får förstöra så för andra. Morris kontrar med att försöka volta bakåt ur min famn så vi vandrar ut ur rummet för lite fortsatt krishantering.

Då ropar Mira att hon vill att jag ska vara med henne inne i rummet, för hon vill inte vara ensam för det är inte rättvist att jag bara är med Morris. Och hon har ju rätt i sak, MEN HUR FAN SKA JAG GÖRA NÄR MORRIS VEVAR SÖNDER LUFTEN OCH MIRA VILL ATT JAG SKA LEKA HÄSTHOPPNING MED HENNE UTAN MORRIS ?!?!?

Det här med att båda barnen verkar ha ärvt det polska temperamentet.......... #geneticfail

Efter att ha 1. sagt 2. påmint 3. påmint bestämt 4. fräst att vi måste ta på oss kläder för att vi ska hämta min dator står vi 40 minuter senare i hallen, svettiga och sura allihop. Vi kommer ut till hissen och jag ser vad som är på väg att ske: hissknappen kommer att utlösa världskrig. Vilket sker, två sekunder senare.

Uppdelningen "en trycker ute, en trycker inte", funkar ej. För det är tydligen roligare att trycka inne i hissen. Nu kastade sig Morris på uteknappen varpå Mira jublade över att hon fick inneknappen och då blev Morris tvärbesviken och ålade sig ner på hissgolvet och gastade.

Detta hissknappsmoment upprepade sig sen cirka 4000 gånger på vår väg från Sockenplan till Stadshagen. FATTAR NI HUR MÅNGA HISSFÄRDER OCH DÄRMED HISSKNAPPAR DET ÄR? På vägen till tunnelbanan passar Mira även på att förklara att hon gillar pappa lite mer än hon gillar mig.

"Meh, varför tar hon inte bara rulltrappan?" kanske ni (rimligt) undrar. Men när den långa syskonvagnen är fullastad med 5-åring + 2,5 åring är den inte helt rulltrappsvänlig, iallafall inte för en normalklen tvåbarnsmor.

Så många hissknappar, så många konflikter. Trots att vi körde varannan gång blev det drama om OLIKA hissknappar. Vissa gröna, vissa svarta, vissa runda, vissa stora.

Sen tänkte jag ställa till med en trevlig, näringsrik fruktstund. -SKALA MITT ÄPPLE FÖRST! gapade Mira, varpå Morris började veva av frustration. Jag blev Kung Salomo för en stund och svarade att jag skulle skala båda äpplena innan jag delade ut något av dem. Det fungerade faktiskt förvånansvärt bra. Till dess att Morris spillde ut varm choklad över 1. bordet 2. sig själv 3. äpplet. Detta cirka 10 minuter efter att han spillde ut ett vattenglas över golvet och hela kontinenten. Genpoolen. Kan. Inte. Vara. Still.

Avslutningsvis, på vägen hem på tunnelbanan, blev det återigen bråk om vem som skulle sitta i mitt knä. Jag satte dem båda bredvid varann och mig själv ytterst på sätesraden. Mira, som ville ha fönsterplats, blev sur för att jag satt bredvid Morris. Till slut, i brist på auktioritet, ork och allmänt folkvett, fick Morris sitta i två stationer varpå Mira fick sitta i två stationer.

Mellan Skanstull och Sockenplan pratade vi i mun på varann och sen blev det tjafs om vem som skulle prata först varpå den som inte fick prata blev upprörd över att hen hade glömt bort vad hen skulle säga när det väl blev hens tur.

Mindfuckness.

Men alltså ska det vara såhär? Är det jag som är ett mähä? Säg att det finns några där ute som har liknande eh..utmaningar?

Johan är nästan helt förskonad från detta fenomen. Han kan vara hemma med kidsen en hel dag och de chillar, pular med sina grejer, kollar film och äter. Visst kan det bli tjafs, men ljusår från hur det ser ut när jag tar hand om dem.

Vänligen förklara, tack.

Här har vi ett ögonblick av frid. Ska printa och rama in.