Mor i ett jävla nötskal

Igår kväll föreslog vi en klassisk söndagstvagning vilket mottogs med ljummen entusiasm av barnen. Efter lite tjat och milda hot om rumpor som kan börja klia, fick vi dem i badet.

Men, det vi inte hade räknat med var att det av farmor omsorgsfullt målade nagellacket skulle rasa av. Vid 19:45 ylade Mira om att vi minsann skulle måla nytt, varpå jag förklarade att det var läggdags vilket såklart inte godtogs som en lämplig anledning.

Jag sa då att OM vi kommer upp tidigt på morgonen så kan vi måla naglarna då.

Morgonen kom och snoozandet likaså. Eller jag måste ha stängt av klockan för vid 07:06 pallrade jag mig upp, trots att klockan ringt 06:38.

-Mamma, vi ska måla naaglarna, gapade Mira.

-God morgon, svarade jag.

Sen drack jag kaffe i godan ro och vid 07:20 påminner Mira om vårt lilla nagelprojekt. Superoptimisten inom mig tänker att det här kommer att gå fort, klart vi hinner måla naglarna.

Detta trots att 5,5 års föräldraerfarenhet påvisar ATT INGENTING MED BARN GÅR FORT (med undantag för tålamodet som tar slut väldigt fort).

Fram med en miljard nagellack. Mira och Morris (som har anslutit sig) tittar på de olika färgerna och funderar. Jag är fortfarande entusiastisk.

Det vänds och vrids och velas. Mira bestämmer sig sen för ett ljusrosa lack, alla fingrar i samma färg - JAAAA! Annars brukar det vara olika färger för varje nagel. Medan Morris funderar kommer Mira på att hon även vill ha ett glittrigt lack ovanpå det rosa. Min inre timer börjar skava lite och jag blir lite mer hetsig i mitt tilltal.

Morris vill prompt ha ett rött nagellack som har kleggat igen. Jag visar upp tre alternativ i snarlika nyanser. Nej, ett gammalt Revlon-lack från när vi gifte oss i Las Vegas 2010 är det enda han vill ha.

Jag börjar stressa ur. Det slutar med att Morris får fem turkosa naglar och två i silver. Med en sträng uppmaning om att de nu ska stå helt stilla och inte ta på någonting i hela hemmet, börjar jag 07:36 att göra något åt det faktum att jag fortfarande bara har trosor på mig.

Johan, som just denna dag måste åka tidigt till jobbet är på väg ut när jag ger honom en puss samtidigt som jag muttrar över varför jag alltid får för mig att göra dessa sjukt ogenomtänkta saker. Johan bara ler och jag VET att han i ett tidigt stadie såg att mitt spontanprojekt inte var en kanonidé, men han lät mig hållas.

Ometodiskt börjar jag klä på mig, smörja fejset, mula en macka, plocka fram kläder till Morpan som fortfarande har pyjamas på sig. Hejdar Morris från att dyka ner i mattan med sina turkosa naglar, svär ett par vändor, svettas, borstar tänderna, letar efter min väska, ringer Johan för att jag inte hittar väskan men kommer under samtalet på att jag har lagt den under jackan i fåtöljen (don't ask).

08:02 är vi på väg ner i hissen, två hyfsat glada barn och en kortisolstinn mor.

Men jag vet att det här inte kommer att ändra någonting. Snart deltar jag i ett optimistiskt kamikazeprojekt med barnen igen. Skam den som ger sig (eller är det skam den som inte lär av sina misstag?)

GIF-källa