Mor grubblar över kor | Therese Krupa

Ibland undrar jag hur det känns att bo stort. Det vill säga att leva familjeliv på en yta större än 53 kvadrat .

Sen jag flyttade hemifrån för 18 år sen har jag aldrig bott större än vi gör nu. Det funkar (funkar = vuxet uttryck för ”jorå, men ett episkt jävla psykbryt är nära”), men det är lite som att lira Tetris med hela livet. Allt måste stuvas in på sin plats och det går väl sådär. Inte alls, faktiskt.

Men istället för att åka till återvinningen brukar jag Hemnetdrömma. Klickar mig runt bland spatiösa och generösa sällskapsutrymmen (wtf, vilket ord) i fil eller idylliska mangårdsbyggnader med fem miljoner hektar tomt och dessutom unik charm, som bara står och väntar på att fyllas med bilar, Lego, pantburkar, tidningshögar, extrafiltar, smutstvätt, matkassar och blöjsopor.

Där skulle jag isolera mig i den nordvästra flygeln lite då och då när jag inte pallar med att vara hoppborg eller disktrasa.

Men så läste jag en tes om att många lantbrukare upplever att deras kor blivit mer och mer galna sen de börjat gå i lösdrift. Att korna tappat stilen sen de blev av med den dagliga mänsklig hantering som de får när de är uppstallade på mindre yta.

Och genast kändes det bättre. Vi har liksom nog med arg, liten tjur som det är.