Mor får vabbrabies | Therese Krupa

Drygt tre veckors isolering börjar kännas av så smått. Först höll vi oss inomhus med Harry och hans vattkoppor och nu med Malte, som behöver hållas hemma ett tag till, tills allt är läkt.

Och nu har Harry blivit tokförkyld och har hållit oss vakna igen med sin snorflod och sitt bökande.

Sedan tidigt i morse, medan solen steg och tinade frosten på hustaken, har han suttit klistrad i min famn, gnällt och gnidit av sig gröngula, tjocka snorsträngar mot min morgonrock.

Detta har ackompanjerats med att han gnisslat överkäkens två tänder mot underkäkens två. Det låter lika trivsamt som när man skrapar med en gaffel mot en kastrullbotten och detta sker alltså en centimeter från mitt öra.

Som grädde på hotshoten är han mitt uppe i den feta Relationsfasen och är lika självständig som en sån där svamp som växer på trädstammar.

Jag är hans trädstam, hans klösträd, hans sandsäck. Jag kånkar runt på honom, han gastar och kladdar och biter mig i axeln rakt genom morgonrocken. Han vevar och trampar i min famn. Det ser ut som på tecknad film när någon försöker ta sig upp för ett stup i desperation.

I sin lilla fåtölj sitter Malte och kommenterar allt som händer på tv:

MAMMA, MASHA OCH BJÖRNEN SJUNGER, MAMMAAAA, ALFONS PAPPA ÄR ARG, MAMMA. MAMMA! MJÖLK MAMMA! TITTA MAMMA, BÄRGARN, MAMMA! ALFONS ÄR TRÖTT NU, MAMMA. MAMMA?! MAMMA, MASHA OCH BJÖRNEN SJUNGER, MAMMAAAA, ALFONS PAPPA ÄR ARG, MAMMA. MAMMA! MJÖLK MAMMA! TITTA MAMMA, BÄRGARN, MAMMA! ALFONS ÄR TRÖTT NU, MAMMA. MAMMA?!

Mamma skissar mentalt på en flyktplan:

Dagens sista minutrar av dagsljus ska hon ägna åt en powerwalk till återvinningsstationen. Banne mig.