Mor checkar in | Therese Krupa

I väntan på att få ta fler sköldkörtelprover (de första visade ju helt normala värden, suck och surprise) går jag runt som i en dimma och försöker ratta tillvaron. Det känns som om jag druckit 25 Redbull (ämen fyfan) varenda dag och i morse hade jag en vilopuls på 106 när jag vaknade i svettiga lakan. För övrigt mår jag fint, är glad som en sprallig lax, men att koncentrera sig känns som att pulsa i knädjup snö. Att tänka går långsamt. Att skriva det här går långsamt.

Jag måste be Magnus förklara de enklaste saker och jag glömmer och trasslar och fumlar. I går bucklade jag en annan bil utanför föris, när jag i värmen skulle trixa mig ur en tajt parkeringsficka med två ylande ungar i baksätet. Jag som normalt är lugn är numera alltför lik pappan i den där blajiga gamla rullen "Vi hade i alla fall tur med vädret". Haha! Det slutade med att jag också gastade och fick lämna en lapp med mitt nummer på rutan på den andra bilen, andas i fyrkant och rulla hemåt med fläktarna på max.

Men i alla fall. Förra helgen blev jag därför extremt överlycklig över erbjudandet att få slagga en natt på hotell – helt solo! Tessan hade tyvärr förhinder men jag fick alltså chansen att sova ut (SOVA UT) och äta maffig frulle på Scandic . Och så tänkte jag att jag skulle ägna hotellkvällen åt att skriva på vår bok i där den ljuva tystnaden (treglasfönster!) på rummet.

Men så upptäckte jag att rummet hade badkar (!) och golvvärme (!) så detta var vad som blev gjort under kvällen:

Stör mig inte, jag jobbar.