Mor byter barnmorska | Therese Krupa

Jag har en förmåga att hamna hos trötta gamla pensionsfärdiga härken till barnmorskor. Alltså även denna gång.

När jag väntade Malte gick jag hos en kvinna vars hela släkt varit med i Finska vinterkriget. Det går ju liksom inte att mäta någonting mot det. När jag berättade att jag låg vaken och grät om nätterna sa hon finsktbarskt att ”kvinnor har fött barn i alla tider, till och med i krig. Så oroa dig int’ du.”

Och då är jag ändå van med finsktbarskt eftersom även min släkt har sisu och dräpt ryssar med händerna i samma vinterkrig.

Min nuvarande barnmorska Siv-Britt/Inga-Barbro/Eva-Gunvor lägger en betydande del av besöket på att svära över skrivaren och sucka över att dagens mammor vill ”göra ultraljud heeela tiden”, trots att jag inte bett om det. Jag har inte bett om nån specialbehandling alls.

När vi dessutom tackade nej till att göra KUB-test etcetera rasade Tok-Guns värld. Länge satt hon förvånad och plockade med sina papper och mumlade över vårt beslut. Det stämde liksom inte med hennes förutfattade meningar om dagens ungdom, att vi faktiskt inte måste kontrollera allt. (Jag är i och för sig 37 bast numera men i jämförelse med Ulla-Kurt så är jag ett embryo i vecka fem.)

Min kloka sambo sa därför: Men byt för sjutton! Varför ska man gå till nån som inte känns bra när det finns så många andra?

Word. Artiga jag orkar inte med att vara en (i hennes värld) ung hysterika tillika ännu en pinne på hennes muckarkam. Det vore trevligt med ett lite engagerat bemötande, tack.

Så nu har jag bytt ut Död-Britt mot någon annan. Det spelar ingen roll om det blir ännu ett torvmossefynd, så länge jag slipper suckar och huvuden på sned. Forts följer.

/S