Mor blir galen | Therese Krupa

I veckan som gått har vi päron, grannar och förskolepersonal fått uppleva hur Malte har tagit sig an den så kallade treårstrotsen. Som ett fruktat Floridaoväder med klass-3-varning och lagom till semestern har denna orkan nu belägrat hem, härd och humör hos oss.

Det är skrik och smäll i dörrar, kastande, bankade men framför allt ett högpitchat gnäll som får ett tjuvlarm att upplevas som trivsamt fågelkvitter. Allt är fel. Precis allt. Jag och Magnus har fått se vårt Nöjd Kund Index gå till botten och bädda sig ner i jordskorpan den här veckan.

Och i andra ringhörnan: min egen 37-årstrots som stegras i takt med att Maltes bålgetinghumör försvårar den mest simpla aktivitet. Jag kliver liksom ned på hans nivå. Mycket moget och konstruktivt.

Igår stod jag i dagishallen i regnjacka och svettades ymnigt medan Mr Trots-a-lot först inte ville gå hem och sedan ville gå hem, nuuuu. För att sen ändra sig och inte vilja gå hem, nånsin. Och till detta en avsmakningsmeny med alla skrikljud en treåring kan framföra.

Det låter som i Spöket Laban i avsnittet när Labolinas docka är försvunnen. Hon skriker så att blommorna vissnar och det är en mycket talande bild för hur även Malte kommunicerar just nu.

Men det finns sköna små uppstudsiga guldkorn i detta som jag ändå gillar. Jag diggar ju, ibland, att ha ett barn som är så fullt av egna upptåg och jävlar anamma. Som igår vid nattningen – numera alltid med förlängning:

– Malte, nu får du faktiskt vara tyst och sova. – Mamma, du med.

Touché.

PS: Våra bästa trotstips .