Mor blir besviken | Therese Krupa

Det finns ett par grejer som man som småbarnsförälder ser fram emot mycket. Jag listar nedan några av dessa:

När man får bajsa utan oinbjudna gäster När Om man får sovmorgon Årstider som inte kräver omfattande polarexpeditionspåklädning Morgonkaffet Förskolefotograferingen Luciafirandet Om man skulle utgå ifrån dessa och göra ett litet stickprov i exempelvis mitt liv, skulle man finna att cirka 17% är tillfredsställt. Och det är morgonkaffet.

Mina toalettbesök är av någon outgrundlig anledning en riktig höjdpunkt för den 3-åringa kaospiloten som absolut vill närvara when nature is calling.

Sovmorgon då? LOL.

Och hösten/vintern är ju bevisligen här. Därmed är punkt 1, 2 och 3 på listan inte på tapeten.

Sen har vi det här med förskolefotona och luciafirandet. För ett par veckor sen var det dags och jag var i ärlighetens namn lite orimligt uppspelt. När Johan och Mira rasslar hem från dagis hinner jag inte ens kvittrande fråga hur fotograferingen gick. Johan förklarar kort och gott:

-Det blev inga foton.

VASARU? Jag brusar upp som Karl-Bertil Jonssons farsa. Jag ber honom förklara igen. Det visar sig att Mira dagen till ära har kopplat på sina allra svåraste Greta Garbo-takter och helt enkelt vägrat låta sig fotograferas. Gruppbilden var tydligen okej, men de enskilda fotona - ohnothankyouverymuch. Och jag blir lika orimligt besviken över att inte få den lilla leoparddamen förevigad på de klassiska bilderna.

Nåväl. Det blir alltid ett luciatåg, har jag tröstat mig med sedan den bedrövelsen. Mira har gått och gnolat några välbekanta sånger och jag har jublat inombords.

När vi var på Åhlens för ett par veckor sen pekade jag på en större affisch med samtliga lucitågsfigurer representerade och frågade nyfiket min lilla avkomma vad hon ville vara. Hon begrundade affischen ett tag och jag nickade belåtet åt att hon tog sig tid att omsorgsfullt välja ut en lämlig figur. Inget hafsjobb här inte. Efter en stund vänder hon sig om, sätter händerna i höfterna, spänner blicken i mig och meddelar mig, och resten av Åhlens:

-JAG SKA VARA INGEN! JAG SKA VARA VANLIG!, gapar hon och gestikulerar med händerna att hon ska ha samma kläder som hon har på sig. Leopardkläder, alltså.

Sen dess har jag hört mig för om hon eventuellt har kommit på andra tankar. Jag har frågat nånstans mellan 40 och 100 gånger. Det har hon inte. Hon ska ha sina leopardbyxor och ska stå med oss vuxna. Sen ska hon äta pepparkakor. Och efter det ska vi på ett stämningsfullt besök hos öron-näsa-hals-doktorn.

Men man får ju vara glad för det lilla här i livet. Morgonkaffet till exempel.