Mor är ondskan själv | Therese Krupa

Nämligen en garntråd. Inte polislegot, utan en garntråd.

Denna tråd norpade Malte i mormors garnkorg för några veckor sen och den har sedan dess varit mera omstridd än Gazaremsan.

I varsin ände står de och sliter i tråden, bröderna.

– "MIIIIIN!", skriker Harpan, vars favoritord är just "min". – Schas Harryyyyyyy, skriker Malte en oktav högre.

Sen jagar de varandra och garnet på liv och död, runt runt här hemma. Det är som att stå i en väldigt smal gränd i Pamplona och höra klövklapprandet närma sig.

Så i dag tog jag helt sonika fram saxen och klippte itu trådjäveln för att få lite husfrid. Två lika långa bitar i var, hepp.

Det. Skulle. Jag. Inte. Ha. Gjort.

Båda tjurarna blev rabiesrasande och riktade allt sitt gemensamma ursinne mot mig, trådmörderskan. Den elakaste mamman i hela universum, and beyond.

Tårar, tjut, stampande fötter, bankande små nävar, snorilska, röda kinder, frustration. Smäll i dörrar och förkunnande om att jag "FATTAR JU INGENTIIIIING!"

Så, efter att ha genomlidit en hätsk middag lovade jag att knyta ihop trådbitarna igen.

Behöver väl inte ens nämna att ingen av dem har lekt med den sen dess.