Mor är lika trevlig som en molusk

Morgonens första sekunder avvek dock från resten av morgonstunden. Jag klev upp efter premiärnatten i vår sprillans nya säng och var on top of the world. Sen insåg kroppen att jag sovit utan bettskena och allmäntillståndet försämrades med 7000%. ”Kom igen nu, Tessan, nu vänder vi det här”, sa min inre, inte alls särskilt övertygande röst, en kort stund innan jag smällde tårna i den satans jävla badrumspallen och svor på ett sätt som bara nån med polskt påbrå kan. Mira noterar mitt halvkvävda vrål och tittar nyfiket in i badrummet. Jag kvider dramatiskt och Mira ställer en i sammanhanget relevant fråga:

-Varför sparkar du foten i pallen, mamma?

Jag tar mig en titt i badrumsspegeln och Plupp-håret tittar tillbaka. En risig hårklump, fortfarande fuktigt efter gårdagskvällens ogenomtänkta hårtvätt gör inte underverk med mitt humör. Kristofs it is.

Jag sätter en kopp kaffe i min egen hand, denna morgon med klumpig Lantmjölk på grund av utebliven inhandling. Stövlar in i badrummet för att göra mig i ordning. Väl därinne uppvisar jag samma motoriska färdigheter som en 6 veckors spädis med såna där ryckiga reflexrörelser. Jag lyckas sprätta iväg saker med mina fullvuxna fingrar på ett helt osannolikt vis. Mira studerar mitt ryckiga rörelsemönster och jag tappar serumflaskan i glas. Tack och lov håller den sig intakt, annars hade jag börjat gråta på riktigt.

Jag fortsätter att fumla runt och tänker att jag borde klä på mig. Drar på mig jeans och en skjorta. Den ovärdiga jeansmudden når nästan upp till pattarna. Skjortan sitter som en påse skit och jag sliter av mig tygstycket. Provar med en annan tröja, men fanskapet NUDDAR JU MIN HUD vilket denna morgon känns helt orimligt och den åker av illa kvickt.

Jag vankar runt i lägenheten som en planlös galning och inser att detta humör nu är omöjligt att vända. OMÖJLIGT.

Fräser lite åt höger och vänster. Rycker i nån tisha men kommer inte för mig att faktiskt klä på mig, trots att jag skäller på barnen ATT NI MÅSTE KLÄ PÅ ER. Går in i badrummet igen och det osannolika händer. JAG SPARKAR TÅRNA I SAMMA JÄVLA PALL IGEN. MED SAMMA JÄVLA MOTORISKT SVÅRHANTERLIGA TÅR. Jag ÄR den nya Papphammar (du kan vila i frid, Gösta Ekman, här är en värdig efterträdare).

Alltså vreden. Jag hanterar situationen på ett så sinnessjukt okonstruktivt sätt att jag sparkar till pallen igen MED FLIT, denna gång med en hyfsat välmåttad högerbredsida så att den far ut ur badrummet. Morris tycks road av min fotbollsliknande insats. Jag tänker att såhär måste livet som en uppjagad bålgeting te sig.

I vredesyran drar jag på mig en mjuk, stor, finstickad polotröja och känner mig som en sur kommunaltant.

Jag och barnen baxar ut oss själva och in i hissen där det givetvis blir fajt om hissknapparna. Nere i garaget börjar Mira snyfta över bortglömd enhörning och jag inser att jag har glömt min datorväska. Ringer Johan som inte svarar och jag tänker att det här direktkvalar till skilsmässa. Han svarar dock direkt vid nästa påringning och jag tänker att jag borde ge honom en äktenskaplig chans till, i synnerhet som han erbjuder sig att komma ner med väska + enhörning.

Vi dundrar iväg till dagis och jag parkerar bilen. Kliver ur med två barn och inser på vägen att jag glömt datorväskan i bilen. Och Morpans overall. Returvandring till bilen och ännu en retur till föris. Vinkar av barnen och vandrar till tuben där jag faktiskt får dagens första garv när jag läser kommentarerna till gårdagens Saida-inlägg. Bevakar samtidigt de upptagna sittplatserna som en gam med vittring och vid Medborgarplatsen lyckas jag hugga ett säte.

Under färden till Slussen, alltså stationen därpå, ser jag ännu en gravid kvinna, klart mer höggravid än jag stå i gången. Och jag känner att jag BORDE erbjuda min plats. Men jag orkar inte och skäms. Blänger istället på mina sittande medtrafikanter med min dödstjuriga kommunaltantsblick men INGEN uppfattar mina giftiga blickar. Som tur är kliver 50% av vagnen av vid Slussen och min höggravida medsyster får sitta.

Ja, och nu är jag på jobbet och har hällt i mig kaffe och mulat macka. Möjligen är jag snäppet gladare. Men någon jävla lärka lär det inte bli av detta hormonella haveri idag.

HAPPY FRIYAY FOLKS!