Okej, dagen började ju inte direkt på plus. Mira hade ett par småkriser i natt. Med imponerande regelbundenhet. Ungefär var trettionde minut. Av den anledningen, plus att hon hade en liten febersläng i fredags natt, beslöt sig hennes föräldrar för att do the V to the A to the B. Lotten föll på mig. Så, med ett tålamod sämre än Miras lät jag måndagen börja. Starten gick hyfsat bra. Runt lunch skulle jag i vanlig ordning lägga Mira och tänkte lite väl stöddigt, såhär i efterhand, att efter en finhackad natt blir det ingen match. Om vi säger att en rond är 15 minuter så kastade jag in handduken och avbröt därmed den olidligt långa matchen efter rond 6, argare än den argaste tvättstugelapp. Sa åt Mira att hon skulle ligga kvar och somna själv. Det gick såklart skitbra, precis som det brukar göra när man i vredesmod kräver något orimligt av en tvåochetthalvtåring. Så, vi drog med mormor på en liten tur till Farsta istället. Och där någonstans började allt gå mer eller mindre fel. Mormor klagar över lite magont på väg till tunnelbanan. Mira frågar vem varje passerande människa är och nöjer sig inte förrän jag ger ett utförligt svar. En kvart senare landar vi i Farsta. Mormor uppsöker damernas och jag och Mira går in på HM för att köpa gravidtajts. Mira hittar en blommig tunika som hon kommer släpandes med över butiksgolvet. Jag lyfter upp och sätter henne i vagnen och tar rulltrappan till övervåningen. Mira berättar för hela butiken att hon inte vill sitta i vagnen. Jag hugger ett par tajts och ett par jeans och lockar med Mira till provrummet via barnavdelningen. Mira strövar runt där och när jag ser henne igen har hon ett diadem med tygrosor runt halsen och tuggar på en ask med plåster som jag inser att vi nu måste köpa. Vi går mot provrummet. När jag står där i strumpor och trosor ringer mormor som tydligen har skitont i magen. Medan hon förklarar var hon är börjar Mira krypa ut ur provrummet, under dörren. En halvnaken gravid kvinna kliver ut ur provrummet och fångar in rymlingen och bestämmer samtidigt mötesplats med mormor. Jag styr vagnen mot rulltrapporna med Mira i släptåg en bit bakom. När jag vänder mig om har den korta kaospiloten inga stövlar på fötterna. -Mira, var är stövlarna? frågar jag. -JA BEHÖVE INTE DOM, berättar hon för hela Farsta Centrum. Vad svarar man? "Jo, ser du Mira, om du har registrerat väderleken borde du kunna dra slutsatsen att dina strumpor i tunn bomullsstickning inte kommer att motstå varken väta eller kyla, så det är allt bäst att du sätter på dig dem EFTER ATT VI LETAT IGENOM HELA VÅNINGSPLANET I JAKTEN PÅ DEM." Vi går tillbaka samma väg som vi kom och jag skymtar ett par rosa gummistövlar under bälteshänget på herravdelningen. Stövlar tvingas på och Mira sätts i vagnen med ett löfte om en glass. Mira upprepar sen ordet "glass" under hela den tidsrymd som går åt till att navigera sig genom centrum. Ute på torget möter vi upp mormor och jag fixar fram en taxi åt henne. Vi vinkar av och jag har för avsikt att fortsätta "shoppingrundan" med att köpa en ny behå (som inte sitter åt what so ever). Kommer ovanligt snabbt till insikt om det mindre bra i idén och vänder tvärt vagnen i 180 grader och styr istället mot tunnelbanan. Mira får sin efterlängtade glass, en 88:an och vi passerar spärrarna. Till höger finns en felanmäld rulltrappa, till vänster en som går neråt. Vi ska uppåt och hissen är trasig. Pratar med världens minst serviceinriktade spärrvakt som på min fråga "det finns alltså inget sätt att ta sig upp på perrongen med barnvagn?" helt sonika svarar "nej". Hjälpsamhetsfaktor: noll. Jag lyfter ur Mira med glassen och uppmanar henne att hålla i stången och gå uppför de två långa trapporna. Börjar dunsa upp vagnen trappsteg för trappsteg men rätt snart kommer en helgullig tjej till undsättning och assisterar. Uppe på toppen av Mount Ev... Uppe på perrongen sätter vi oss på en bänk och Mira kalasar på glassen. (jag fattar inte hur jag kan se så glad ut i det här ögonblicket) Kalaset blir dock ganska kort för efter att vi klivit på tunnelbanan och passerat Hökarängen så händer det här: Jag upprättar ett tillfälligt kriscentra på tunnelbanan och hjälper den drabbade att bearbeta sorgen. Framme vid Skogskyrkogården kliver vi av och Mira är gladare än nånsin. Hon dansar på perrongen, hon dansar i hissen och hon dansar ner för trappen och landar på magen i gruset. Krishantering igen. Mira snyftar i vagnen under vandringen hemåt. Snyftandet avtar. Cirka 400 meter innan vår port, klockan 16.33 händer det här: Mira har inte somnat i vagnen sedan hösten 2012. Ridå.