Mitt liv som den felande länken

Efter denna SÅ KALLADE SEMESTER står det tydligare än någonsin: jag är den felande länken i vår familjetillvaro.

Det låter ju svindeppigt och möjligen très dramatique men det är fanimej dagens sanning.

Det är när jag kastas in i leken som gnället och jämret och konflikterna inte bara tar fart utan hastigt eskalerar. Alltså inte leken som valfri barnlek, utan leken som är vårt liv.

Johan tycker tveklöst att det är lättare att vara med barnen själv än när jag är med. Och det är såklart ingen kritik åt något håll, bara ett objektivt konstaterande.

I helgen var de exempelvis i Tranås, Johan, Morris och Mira. Inte det minsta gnäll under den 4 timmar långa bilresan. Väl på plats lekte de och var sams.

Bilresan häromveckan när jag var med? 240 minuters gap, tjat, stånk, stön, tjut och vrål.

Vissa morgnar roar jag mig med att ligga kvar med Kasper i sängen och lyssna på tystnaden i lägenheten. Många gånger har jag tänkt att ”wow, Johan har dundrat ut med barnen på någon arla morgoneskapad”. Lugnt tassar jag upp med Kasper i famnen med drömmen om en kaffe i lugn och ro fortfarande vid liv. Raskt möts jag istället av två ögonpar som på en mikrosekund går från morgonmosigt mysiga till stirrigt superspeedade. Lägg repetitivt till ordet ”mamma” i fyratusen olika tonlägen och med olika decibelstyrka (med en klar övervikt på det högre spannet). Morgonfriden vila i frid. Mor är uppe och Pandoras box står vidöppen.

Det är så himla trist, detta fenomen. Jag diskuterade det med en kollega som har precis samma grej i sin familjetillvaro.

Och jag tänker att det förmodligen uppstår på grund av någon konkurrenssituation (barnen är rätt mammiga, i synnerhet Morris) samt att jag har en något mjukare approach än Johan vilket gör att jag till större del öppnar upp/är mottaglig när de behöver uppmärksamhet/omsorg/stöd, vilket leder till att jag får hantera gnället/jämret i större utsträckning. Eller?

För det är ju rätt segt alltså. Och det känns orättvist. Jag vill ju också ha samma (relativt) enkla häng som Johan har? Nu låter det kanske som att allt är 100% frid och fröjd när han är med dem vilket såklart inte stämmer, men i relation till när JAG är med dem är det otrolig skillnad. Mycket mindre tävlan och avsevärt mindre konflikter om precis allt. Vem som ska sitta var, vem som ska hålla Kasper, vem som ska kissa först, vem som ska öppna dörren, vem som kommer först till bilen osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv.

Fler än en gång har det resulterat i att jag svintjurigt lägger mig på en nivå en bra bit under deras och fräser något i stil med att jag inte vill vara med om det bara ska vara tjat och tjabb. Moget? nja. Konstruktivt? nja. Behöver jag tips? JA.

För jag vet ärligt talat inte om/hur man kan förändra den dynamiken? Jag försöker att vara så rättvis det bara är möjligt och jag försöker verkligen, nu när Kasper är lite större, att fokusera mycket på dem, dels ihop, men även var för sig. Men nu känner jag att jag inte kan eller mäktar med att ge mer av mig själv, men jag tänker att det kanske finns något jag kan göra annorlunda? Känner ni igen fenomenet? Har ni några kloka ord på vägen?

Jag upplever att jag till viss del har fått hjälp med några delar av det jag beskriver ovan genom att faktiskt plöja böcker om barnpsykologi. Men det handlar nog mer om det enskilda bemötandet snarare än det gruppdynamiska stöket som jag (eller vi) tampas med. Oavsett länkar jag till dem jag har läst/varit nyfiken på nedan. Har ni några andra böcker som borde ligga med på listan nedan så hojta i kommentarsfältet så skapar vi vårt eget lilla mästarbibliotek nedan!

Boktips med stort B

Barn som bråkar - att hantera känslostarka barn i vardagen - har inte lusläst hela men AVGUDAR den! Har fått mig att såväl tänka som agera annorlunda i många situationer vilket verkligen har fungerat. Rekommenderar starkt!

Fem gånger mer kärlek - har bara börjat på den här men den känns spontant väldigt lovande. Har lyssnat på Martin Forster (författaren) i andra sammanhang och tycker att han har ett så ruskigt sunt och mänskligt förhållningssätt och tänk. Väl värd att plöja!

Med känsla för barns självkänsla - har läst hela (tror jag) och fått med mig en del poänger och sätt att tänka. Dock tycker att att en del av råden är kloka i teorin, men rätt svåra att på ett naturligt sätt tillämpa i praktiken.

Siblings without rivalry - har fått den rekommenderad här på bloggen, tror jag? Det känns som att det kanske är läge att klicka hem en nu, givet det jag beskriver ovan, heh.

Det är inte du det är dom! - allakategorierdenbästaföräldrabokjagläst. Objektivitet: noll pga det uppenbara i att ha varit med och skrivit den. Men ni har väl köpt den för alla gudars skull?