Mitt första möte med en arg, gravid kvinna

Jag minns ett tillfälle från när jag gick i högstadiet och stod och hängde med resten av klassen i korridoren i väntan på nästa lektion. En slängig och spretig skara målbrottiga, finniga och okoncentrerade individer i för korta jeans och sprejlugg, som ville vara var som helst utom just i skolan.

Läraren dröjde. Vi började få upp hoppet om håltimme när Vikarien dök upp. Jag utbrast därför nåt i stil med "åh nej!" när jag såg henne resolut styra stegen mot oss. Varpå Vikarien, som var höggravid, stannade upp, föste in elevskocken i klassrummet och rev av världens utskällning riktad mot mig, Rebellen i Musse Pigg-tröja.

Den jättegravida kvinnan framför mig var ursinnig. MAN SÄGER FAKTISKT INTE ÅNEJ NÄR MAN SER EN ANNAN MÄNNISKA! var budskapet. Hennes röst brast och hon var blodtrycksröd i fejjan. Hon stirrade på mig. Vi i klassen skruvade på oss. Tittade på varandra. Ingen fattade nånting, allra minst jag. Vad kan "ånej" vara så farligt för? Lärare får väl höra mycket värre saker än så?

Jag minns inte ens vad det var för ämne som den där skitarga kvinnan undervisade i, det enda som jag faktiskt minns av henne är att hon var 1. gravid, 2. arg.

En mattelektion, tusen år och en egen graviditet senare vet jag att 1 + 2 = sant.