Mitt 2019 | Therese Krupa

Såhär på årets första dag tänkte jag ägna mig åt en summering av året som har gått. Detta är något helt unikt för jag har nämligen inte sett någon på sociala medier som gör någon form av tillbakablick på året eller decenniet.

Har jag sagt att jag älskar nyår, btw?

Men. Mitt spontana svar på hur 2019 har varit är ett det har varit ett jävla rövår som kan strykas ur historieböckerna 4-life. Men vid närmare eftertanke tror jag - och detta återstår ju att se - att det även kan vara ett år som ledde till vissa förändringar som någon gång ändå hade behövts kickas igång.

Men låt oss gå tillbaka till januari då jag får historiens influensa toppat med lunginflammation - mitt livs första - och det tar närmare sex veckor innan jag är på benen igen.

Parallellt med detta börjar Kasper på förskolan och vabben låter inte vänta på sig. Februari tävlar vi om vem som är sjukast och vi slår nog rekord i sjukfrånvaro.

Mars, denna mellanmånad. Vad händer då? Jo, vi vabbar.

April då? Jag o pererar ÄNTLIGEN min fot och precis som jag brukar fungera har jag inte en tanke på tiden efter själva ingreppet och blir såklart råfrustrerad av att möta våren i ortopedisk sko och kraftigt nedsatt mobilitet. Äter morfin för första gången i mitt liv och firar Morris som fyller 5 år. Obs, inte i en kombination, men ja, båda grejerna sker i april. Och - inte att förglömma - jag har namnsdag och nej, det är aldrig försent att gratta i efterskott, varsågoda. Vabben fortgår på ett närmast farsartat vis .

Sedan kommer maj mjukar och upp allt men vintern och vårens vedermödor har tärt på energireserverna. Vill vira in mig själv i mjuk bomull men blir istället så otroligt nedslagen av en kompis mammas bortgång följt av träningsprofilen Terese Alvén som insjuknar och går bort - Terese var inte en nära kompis men en bekant som jag har träffat vid flera tillfällen. Johan fyller år och det blir så påtagligt att livet är ett enda stort lotteri.

Juni och sommaren kommer och jag minns att jag säger till Johan att det fanimej får vara slut på ledsamheter och sorg, nu är min bägare full. Ett par veckor senare får pappa sin cancerdiagnos och det känns stundtals som att jag är helt tom inuti, som att systemet nöter på på någon form av autopilot.

Ett par veckor i Danmark i juli bjuder på många fina stunder men jag gråter i djurparker och längs Århus gator. I bilen och till morgonkaffet. Försöker ta det lugnt och samla energi samtidigt som oron maler.

Augusti och Mira blir 8 år. Vi firar på färjan till Göteborg och landar hos farbror + familj i Göteborg. Avrundar semestern och återgår till rutinerna. Mira i andra klass och Morris och Kasper på förskolan.

Sensommarens september stämplar in och tillvaron rullar på. Kasper blir 2 år, pappa går på cellgifter och jag och Johan börjar träna yoga. Känslan av att tillvaron känns lite väl omtumlande och övermäktig gör att jag börjar gå hos en psykolog för första gången i mitt liv. Krävande men lovande (terapin alltså, inte själva psykologen som är supermysig).

Oktober bjuder på näsoperation för Kaspers del något vi väntat på men inte kunnat göra innan hans 2-årsdag. Vi byter barnvaktstjänster med våra grannar och kommer ut och hänger lite, bara Johan och jag.

November, månaden jag fyller år och jag tjurar ur över att jag inte får något kort av barnen . Samtidigt drabbas en kompis av cancer, även hon jämnårig och jag tänker att det är rövarnas rövår, detta. Vi som satt och drack vin tillsammans bara veckor tidigare. Tillvaron svindlar men någonstans däremellan känner jag ändå hur jag börjar mobilisera lite kraft igen. Kraft jag önskar att jag kunde skicka hennes väg, oavkortat.

Slutligen, december - årets gatlopp kantat av luciafiranden, jobbleveranser, föräldrafikor, förskolevernissage, vab och julklappsjakt. Morris deltog i sitt livs första luciatåg och tappade sin första tand. Vi kuskade söderut till Tranås i vanlig ordning men landade sen hemma i Stockholm efter ett par dagar på vift. Årets sista dagar spenderades med familjen och med kompisar, på hemmaplan och på lekland.

Igår skålade vi in det nya året med vajande tomtebloss, pussar och glädjetjut. Nu hoppas jag att 2020 blir hälsans och välmåendets år. Men också ett år kantat av stökiga kvällar på stan, bubblande middagar, förundrande ungar, roliga upptåg och långt fler skratt än vad fjolåret bjöd på.

Skål alla! Och tack för ännu ett år av osviklig pepp, bjussiga inspel och allmän klokskap. Ibland är den här bloggen just den bomull jag själv vill vira in mig in när omvärlden gnisslar.