Minecraftmisär | Therese Krupa

Eländes elände: Morris har börjat spela Minecraft.

*alla drar synkroniserat efter andan*

Eller såhär: det i sig är ICKE problemet. Faktum är att jag initialt tyckte att det var toppen - Minecraft känns som ett roligt, öppet, utforskande spel med stort kreativt svängrum.

Problemet är snarare Morris 1. besatthet av spelet 2. oförmåga att förstå spelet fullt ut 3. känslostormar kopplat till spelet och nyss nämnda oförmåga

Det är alltså första gången på 4 år och 9 månader som Morris verkligen har fastnat för något - det i sig gjorde mig också glad till en början. Så fint att se honom försjunken i något helkul.

Men underbart är som bekant kort och nu har vi kommit till en punkt där vi inte riktigt vet hur vi ska hantera situationen.

Ja, ni gissade rätt. DET KANSKE NI KAN LÖSA???

Det som alltså händer just nu är att Morris tänker på Minecraft all vaken tid. Han vaknar på morgonen och vill spela innan föris, något vi tillsammans har kommit överens om att vi inte gör. Trots det blir 8 av 10 morgnar lika trevliga som stämningen i en SD-tråd på Facebook pga att han alltså inte får spela. Vår överenskommelse är lika mycket värd som

När han sen får spela, efter förskolan, går det jättebra vissa stunder, för att sekunden senare haverera totalt. Och jag FÖRSTÅR verkligen frustrationen - det känns egentligen som ett spel avsett för något större barn, just för att instruktioner osv kräver att man kan läsa samt att vissa moment i vissa världar dessutom är på engelska.

Och jag vill poängtera att jag GÄRNA sitter med Morris och spelar - jag tycker själv att det är kul och jag märker att det på många sätt är roligt, kreativt och utmanande. Problemet blir när jag påminner Morris om att världen snurrar runt omkring vilket kräver att jag lämnar Minecraftsfären för att exempelvis byta en bajsblöja, fixa mat eller - ve och fasa - att jag måste gå på toa för egen del. Stöter han då på minsta patrull i spelet blir det VANSINNESSTÄMNING i hemmet. Likadant när man ber honom pausa för att det har blivit dags för middag.

Och jag förstår situationen: impulskontrollen brister, känslorna svämmar över och han kan helt enkelt inte hantera spelsituationen. Jag kan verkligen relatera till vanmakten och frustrationen NÄR DET INTE GÅR ELLER MAN INTE KAN LÖSA NÅGOT. Och samtidigt - jag KAN inte heller vara jourhavande spelkompis konstant. Och jag vill inte heller, för den delen.

Överlag är jag emot förbud, jag tycker det är så mycket mer konstruktivt och trivsamt för alla inblandade om vi kan komma överens och kompromissa. Men i det här fallet vet jag inte om det går? I lugna, behagliga stunder när allt flyter så vet Morris precis vad som gäller, så det är inte där problemet ligger. Det är ju hanteringen av känslor som brister (vilket inte är konstigt när man är 4 år och 9 månader).

Just nu känns den enda vettiga lösningen som att pausa spelet för ett bra tag framöver. Eller finns det bättre sätt? Hur hade ni gjort? Har någon stått inför samma problematik?

Tur att han är lika vansinnesgullig som vansinnesarg.