Mindfulnessfaktor: 0 | Therese Krupa

Sitter i denna stund med datorn i knät. På teven rullar Mindfulness - den medvetna närvaron . Jag borde egentligen kolla med brinnande intresse, för denna dag har varit lika mindful som en allergichock.

Runt klockan 12.00 börjar det gå brant utför. Med åtta mil kvar längs E20 får Morris tvärnog och vrålar oss hem till Enskede. Väl hemma lägger han en vällingpizza i sängen och familjetvagning åker upp på agendan.

Sen är det bara timmar av kaos. Mira gör sig illa på typ luften och skapar dramamarathon. Jag får oväntat mens och en lika oväntad som ovälkommen mensvärk som inte direkt främjar husfriden.

Lika mycket som Morris vill leka med Mira, lika lite vill Mira ha sin lillebrors sällskap. Morris gråter, Mira gråter och mor säger några dåligt valda ord om vikten av att vara snälla mot varandra som syskon. Noll impact, såklart.

Morris matvägrar, Mira matvägrar. Den hormonbelägrade modern är skithungrig och äter deras smörindränkta makaroner med god aptit. Morris tultar runt och vrålar hans senaste ord "annnaaaa" med en intensitet som gör hela grannskapet stressat och han snubblar på smulor och trehjulingar.

På något märkligt vis anammar min kropp mina barns motorik och jag fumlar, snubblar och slår i knän och tår. Detta gör inte underverk med mitt humör men jag försöker kompensera med större mängder Ahlgrens sura bilar som jag mular i mig i smyg.

Johan försöker tömma diskmaskinen. Morris hjälper till efter bästa förmåga (dessvärre på riktigt låg nivå) och gör sin pappa björntjänst efter björntjänst. Johan plockar in, Morris plockar ut. Dräller, spiller och tappar grejer. Johan ruttnar.

Morris bajsar. Jag hinner riva av blöjan innan jag inser att vi inte har några våtservetter i närheten. Svär och börjar trassla med blött toapapper som bara smular sig. Den risiga motoriken bidrar med en ovanligt ryckig rörelse som mejar ner Morris bajsblöja på golvet, efter att den har haft närkontakt med min tröja. Jag har alltså inte hunnit tejpa ihop blöjan. Och den landar inte på golvet. Den landar på mina vita jeans som ligger på golvet. Nu ligger de i tvättmaskinen.

Morris och Mira fortsätter på deras ovänskapliga spår. Dörrar smälls igen och tårar sprutar. Morris kastar en plastkratta i toaletten där Mira just har kissat utan att spola. Han lyckas sedan med konststycket att trampa på en bok med högerfoten samtidigt som tårna från vänsterfoten är kvar under boken. Det gör såklart skitont och tja, såhär fortsätter det under flera, totalt antiharmoniska timmar.

För en stund sen stegade Johan ut ur sovrummet med en gastande Morris under armen. Nattningen gick tydligen "sådär" och han tog sin tillflykt till pilatesbollen och en omgång Fifa, precis som på den gamla goda koliktiden.

Någonstans i halvlek ger den lilla kaospiloten upp och somnar som en pompös liten fackpamp i pappas knä.

I förrgår skickade jag ett sms till min bästa kompis som just stod inför att föda ut sitt andra barn. Jag kvittrade om hur coolt det är med två kids som underhåller varann (SAY WHAT?) och att kärleken ökar exponentiellt blablablallaaablaa. Hade jag stått inför att formulera samma sms i denna brinnande stund hade det nog blivit nåt i stil med "Man överlever det mesta."