Mer än halvtid! | Therese Krupa

Mon Dieu, dagarna rusar förbi! Det är helt omöjligt att förstå att vi redan varit borta i nästan 7 veckor?

Måndag, fredag, måndag, fredag - så känns det sammanfattningsvis. Eller ja, vi har ju lördag varje dag, eller vad vet jag, jag har ju tappat bort veckodagarna för länge sen.

Jag trodde att 3 månader på vift skulle vara långt mer kämpigt. Att man skulle sakna bekvämligheterna mer - alla ens saker, barnens leksaker och...liksom alla vanor man ändå har på hemmaplan som är enkla, lättillgängliga och trivsamma.

24/7 med barnen har också varit lättare än jag hade trott. Visst, det är sinnessjukt intensivt mellan varven och vi tjafsar, fräser och gapar åt varann. Men det har varit (och är) riktigt välgörande för den här kvintetten att få komma iväg och landa i den nya konstellationen som Kasper skapade när han ålade sig ut ur min livmoder för snart ett halvår sen (och jag inser nu att jag inte ens skrivit om förlossningen FFS? Det kommer, lovar!).

Mira och Morris är BFS. Alltså Best Friends Sometimes. Men också mer ofta än jag hade trott. Skulle vi snitta syskonfrid vs syskontjafs blir det nog ändå...60 vs 40. Men visst, de har ju hyfsat begränsat umgänge här så de kanske har gillat läget i att de är varandra de får hänga med om de inte vill vara med sina imaginary friends (Mira har visserligen 3 (!) hundar som med en vuxens ögon är två stenbumlingar och en 5-liters vattendunk).

Och trots intensiteten så finns det ändå tid till att samla tankarna och reflektera mellan varven. Well, man drabbas kanske inte dagligen av häpnadsväckande insikter men det är ändå färre saker som pockar och distraherar här på bortaplan, vilket har varit skönt för hjärnan.

Och Kasper, den lilla pärlan. I höstas hade vi aldrig kunnat drömma om att det vrålande nytillskottet skulle bli en sån dunderhit, men nu alltså. Så sjukt fin och gullig och klängig och krängig och alldeles ljuvlig och jobbig. Pratade med Johan om det häromdagen - ibland tänker jag att vi som hedrats (well...) med bebisexemplar av den krävande sorten, för oss ackumuleras kärleken under de första, turbulenta månaderna, för att sedan brisera i en riktigt saftig kärlekskonfettibomb, såhär några månader efter nedsläpp. Så det jämnar kanske ut sig ändå.

När jag skrev om att vi skulle ge oss iväg på vår resa var det många som hörde av sig med funderingar, frågor och farhågor. Nu kan jag givetvis inte ge några garantier, inte heller veta vad som passar för just er. Men jag kan utan minsta tvekan säga att det här är det bästa vi har gjort. En sån otrolig ynnest och jag är hundraprocentigt medveten om vilken lyx det är att kunna hänga med sin familj på andra sidan planeten i tre lediga månader. Vi har förvisso sprängt resebudgeten men om jag någonsin ska använda uttrycket så får det bli nu:

YOLO