Med ständigt sällskap | Therese Krupa

Jag har två stalkers. De har hängt efter mig iallafall ett par år nu. De mätte 130 respektive 105 centimeter på dinosaurieutställningen senast och är ruskigt ihärdiga i sin strävan att vara mig hack i häl 24/7.

Ibland sker förföljelsen helt uppenbart då de helt enkelt går efter mig som om vi vore en liten förskolegrupp som ska på utflykt. Minus reflexvästarna och snorätandet. Eller kanske mer som en ankfamilj? Ibland testar jag deras hängivenhet genom att ganska snabbt och plötsligt röra mig från punkt A till punkt B. Ankungarna hänger givetvis på. Ankpappan i huset brukar ibland uppmärksamma deras beteende och ber de snart arvslösa ankungarna att låta ankmamman vara ifred NÅGON JÄVLA GÅNG. Ankungarna tycker sällan att ankpappans tankar kring att splittra formationen är värda att lyssna på utan fortsätter att gå i sin mors fotspår. Detta slutar hyfsat ofta med att jag fräser något om att "mammor behöver faktiskt också få vara i fred". Häromdagen svarade den kortare av dem helt sonika att "nej, mamma, mammor behöver inte det" samtidigt som han småskrattade och skakade på huvudet som om jag hade påstått att Rubble i Paw Patrol är en dvärgkanin.

Ibland sker beteendet lite mer diskret. Märk väl att målbilden dock är densamma: att minimera avståndet mellan mor och barn. Nästan som att de själva inte märker av förflyttningen? De liksom sugs närmare mig, som om jag voro en centraldammsugare. Jag kan sätta mig själv i en fåtölj med barnen spridda över hemmet. Sedan börjar de liksom komma närmare och närmare tills de båda bråkar om vem som ska sitta i höger respektive vänster knä. Varpå jag undrar vad de överhuvudtaget GÖR i mitt knä?

Eller när jag sitter på toa. Just som kisstrålen träffar porslinet har dessa två liksom dykt upp och ägnar sig åt att inspektera toalettborsten, mina trosor samt hur mycket jag egentligen har kissat, allt medan de påstridigt undrar vad sand är gjort av.

Den större av dem har ett livsfarligt vapen i detta läge vilket hon inte drar sig för att använda. "Det är för att vi älskar dig och vill vara med dig", säger hon och är svingullig. Ouch. Knepigt läge att ba' JAHA TRÅKIGT FÖR ER ATT DET INTE ÄR ÖMSESIDIGT NU VILL JAG SLÖSCROLLA INSTAGRAM ISTÄLLET (att säga så är OCKSÅ ett stort misstag pga följdfrågan "vad är instagram mamma?" varpå man måste försöka sig på att förklara för två miniorer vad denna sociala plattform är som jag alltså hellre hänger på än att umgås med dem just då ARGH JAG BLIR GALEN)

Igår tog jag en paus och flydde fältet för att gå på massage. Sortin skedde under vilda protester och Mira tittade besviket på mig och sa att jag minsann hade sagt att "när vi åker till Sydafrika kommer vi att vara med varandra HELA TIDEN" och så hade jag mage att gå iväg en timme.

*Facepalm*

Sen visade det sig att massagen jag hade bokat var imorrn istället och att gårdagens behandling istället bjöd på vaxning. Avsevärt lägre mindfulnessfaktor men jag fick iallafall ligga ensam på britsen under 30 sammanhängande minuter.