En ljuvlig morgon på Bates motell

Malte har börjat med nån form av 5:2 och hoppar över middagen sen ett tag tillbaka. Eftersom vi inte tillämpar tvångsmatning a la gåsleverproduktion hemma blir följden att han vaknar vrålhungrig på natten, igen.

Vi i servisen vinglar upp och skakar ihop i snitt ett par flarror välling varje natt och däremellan är vi ambullerande snuttefiltar som tröstar i mardrömmarna. Det gråts inte, det vrålas. Och jag är persona non grata, hur väl jag än vill patienten i bilpyjamas.

I natt var hans pappa uppe fem gånger och jag tre, innan den lilla nattugglan kom tassandes och avkrävde mig min sänghalva. Pappa sitter nästan alltid säkert, jag oroväckande löst.

En ändlös, svamlig utläggning om Pistoncupen och två rejäla skallningar senare gav jag upp, lämnade mina snarkande män och släpade in mig själv och mitt täcke till Maltes säng. 163 centimeter mamma och en klunga skrymmande gosedjur i 160 centimeter juniorsäng senare sjönk jag ner i både fosterställning och nån slags dvala.

Och från sovrummet – tystnad.

Klockan förtidigt vaknar jag av att jag ligger i en lerig, mörk grav som någon håller på att skotta igen. Jag är så trött att jag inte kan röra mig och nu har jag tydligen dött också för det känns som om nån klappar till jorden med baksidan på skyffeln och jag packas djupare och djupare in i ett tungt mörker med maskar och mylla.

I själva verket är det en liten varelse, morgonpigg och dårlycklig som Rönnerdal i visan, som klappar på mig och kommenderar mig att maka på mig så att han kan hämta in sina gosedjur till att titta på morgon-tv.