Livet med mr Klister | Therese Krupa

Och jag skulle ljuga om jag sa att dessa likheter var av det bedårande slaget. Eller jo! En grej - han har precis samma panna och ögonbryn som Mira. Tänk Jack Nicholson:

Bildkälla

I övrigt är likheterna av det lite mer eh...prövande slaget. Det vill säga magstrul och otroligt stort närhetsbehov.

Första veckan flöt på rätt fint och vi kunde då och då lägga ner honom i babynestet eller i min gravidkudde som liksom bildar en perfekt jätteva-jay-jay.

Men nu, sen en dryg vecka tillbaka är det praktiskt taget omöjligt. Han vaknar di-rekt när kroppskontakten bryts. Oavsett hur mysigt/ombonat/livsmoderlikt vi bäddar och hur vansinnesförsiktigt vi lägger ner honom så är det same procedure as last time - han vaknar.

Och det beror säkert delvis på magknipet. Stackars lilla, fjuniga, spända mage. Som han fäktar, vevar, krystar, trycker, bökar, stökar och skrikgråter.

Så nu är tillvaron som en enda deja-vù. Pilatesbollen har pumpats upp. En ny bärsele har invigts och redan använts flitigt. Och vi guppar och vyssjar. Dränker skrik i hög musik. Jagar det bästa white noiset - häromnatten var det här det enda som fick honom lugn efter två timmar på pilatesbollen.

Johan i lätt oergonomisk position, spelandes tv-spel. Ändå imponerande simultanförmåga.

Och jag ska inte sticka under någon stol med att det är svinjobbigt. Ni som vet, ni vet. Och särskilt som det nu finns små storasyskon med i bilden som vill ha sin beskärda del av uppmärksamhet och närvaro. Känslorna av otillräcklighet är stundtals brutala. Det jag skrev för drygt 2 år sen känns återigen högaktuellt.

Som jag ändå hade hoppats på lucky number three. En liten lugn spädis som ligger på rygg med armarna över huvudet och sussar djupt. En liten en som inte gallskriker i bilbarnstolen och vagnen. Och, som man kan lägga ner, iallafall längre än 3 minuter innan larmet går.

Men nu är det som det är och tack och lov är Johan hemma den här veckan också så att vi kan hjälpas åt. Och, helt genomfantastiska kompisar och familj som sluter upp och supportar bäst de kan vilket betyder ofattbart mycket.

Och jag VET att det går över. Men det känns bara så fjärran nu, mitt uppe i det.

Men, på plussidan - hemorrojderna har blivit klart bättre.

Så, nu tar vi en dag i taget.