Larvigt värre | Therese Krupa

Okej, jag försöker KBT-a/Göteborgsskämta lite här. I själva verket pratar vi om ett mindre trauma som drabbade oss för cirka 36 timmar sen.

(Ett litet tips om du vill fortsätta läsa är att inte äta just i denna stund.)

Vår Alla hjärtans dag blev en alldeles lagom mysig dag (very Swedish) med skattjakt för galningarna och bubbel till de klart mer sansade i hushållet. Vi mulade i oss grillade räkor och vispade till och med ihop en egen aioli i någon form av husligt infall.

So far so good.

Vi gick och la oss allihop och morgonen inleddes faktiskt väldigt gosigt med att barn + man kom in och hängde lite i min och Kaspers säng.

Sen gick mor på toaletten och då gick vi från gos till gross på 2 sekunder.

Medan jag sitter där i godan ro fastnar min blick på den urtvättat röda frottehandduken som dagen innan fick agera badrumsmatta. "Vad är det där för vita fläckar" funderar jag lite svävande. Blicken vandrar vidare men återgår sen till handduken.

(Fyfasen, det vänder sig i kroppen nu alltså...)

"Vad många vita fläckar det är" fortsätter tankegången. OCH VARFÖR I HELA HELVETE RÖR DE SIG?!??!?????????????????

Min morgonsega hjärna tar iallafall någon sekund på sig att processa skådespelet på handduken innan jag så lugnt jag förmår informerar Johan om att han har ett uppdrag på toaletten. Barnen tittar undrande på mig och jag fortsätter på engelska. "OK, Johan, this is really gross and I'm sorry, but this is too much for me so you're gonna have to handle this one. Go into the bathroom, bring a plastic bag and throw the towel. It's full of white....larvas (?)".

Johan bleknar lite men steppar upp (jag vill poängtera här att jag inte brukar lämna över allt och ingenting till honom som ett annat våp men larver alltså...mardröm) och stövlar in i badrummet medan jag med lite forcerat glättighet underhåller avkommorna i sängen.

Det tar längre tid än jag tänkt att detta hedersuppdrag borde ta. Efter en hyfsat lång stund låter Johan meddela att dessa vansinnigt ovälkomna gäster finns i betydligt större antal över en klart större yta än just på den urtvättat röda handduken.

PANIK! KVÄLJNINGAR! KRYP ÖVER HELA KROPPEN!

Johan fortsätter reka runt i huset och delger noll goda nyheter. Det är larver lite överallt i kök/vardagsrum (där det är klinkergolv).

VAD ÄR DET SOM HÄNDER????????????? Igår noll larver, idag en hel jävla koloni.

Jag inser att jag måste hjälpa till och mobiliserar all rationell vuxenkraft jag har i min kropp (glöm inte att allt detta sker innan morgonkaffet har hunnit bidra med sin styrkegivande förmåga). Johan drar på sig sina flipflops och jag härmar honom innan jag trevande tassar ut i köket.

Fyfan. Det ligger små, vita larver och vrider sig i fogarna mellan klinkersplattorna. Och ovanpå klinkersplattorna. Morris visar sig vara väldigt intresserad av larver och går nyfiket runt i huset och studerar de små korvarna. Och jag är inte sen med att inse mitt triumfkort! "Morris!" utbrister jag peppigt. "Du kan vara larvpolis! Gå runt lite i huset och speja efter larverna och säg till när du ser några så kan pappa sopa upp dem."

Ja, jag skickar alltså iväg min 3,5-åriga son för att göra the dirty work på grund av att jag, 37 år gammal trebarnsmor, är för vek.

Johan går runt med kvast och skyffel och sopar upp de små monstrena. Morris rapporterar förtjust när han stöter på nya. Parallellt drar jag fram dammsugaren för att göra en tvåfrontsattack. Skoningslöst far jag fram med min killer machine och suger upp de VIDRIGA VIDRIGA FAN VAD JAG HATAR DEM larverna.

Ut med allt. Mattor, leksaker, filtar, stolar - rubbet. Nu har min harighet övergått till ursinne (nä ok inte riktigt ursinne, men ja, mördarinstinkt?). Larvpolisen har gått på rast och vi vuxna får sköta resten. Det borstas, dammsugs och slutligen moppar jag frenetiskt varenda kvadaratcentimeter av klinkerplattorna med kokande vatten.

Två timmar senare står vi med en varsin kopp kaffe i handen och spanar efter överlevare. Några dyker upp men de går raskt ett obarmhärtigt öde till mötes.

När vi sansat oss ytterligare sätter vi i oss lite välbehövlig frukost och ställer oss själva den fråga som pockat på oss hela morgonen: HUR I HELA JÄVLA FRIDEN BLEV VÅRT HEM INVADERAT AV LARVER?

Vår starkaste teori är att det typ är konstant rötmånad här på grund av het högsommar. Lägg sen till en hög luftfuktighet (vet iofs inte om larver specifikt gillar fukt men det känns rimligt att det har bidragit) och, den sannolikt starkaste anledningen: huset har ett rätt rejält sopkärl. Tänk mindre soptunna. I vanliga fall fyller man ju och kastar en soppåse modell ICA på en dag, inte sällan mer än så. Men denna generöst dimensionerade säck har säkert tagit 3-4 dagar att fylla så det är väl allsköns animaliska rester däri som lockat till sig de små vidrigheterna.

Och när vi ändå var inne på ämnet passade jag på att informera Johan om att framtida maskrelaterade händelser (springmask till exempel) kommer att innebära att jag tillfälligt abdikerar från mitt mammaämbete varpå han får hantera alla ringlande former av liv.

Nu KBT:ar jag vidare här: