Lång morgons färd mot kaos

I går morse fortsatte dramat ”Nyordningen i Bolibompa sen julkalendern började”. Maltes cirklar har rubbats och därmed även våra. Och grannarnas.

Det gastades i högan sky inför varje moment under morgonen. Fel kläder, fel yoghurt, fel ordning, fel familj. (Och jeans är numera fett ute, nu ska det vara ”mjuka byxor” och bara tröjor med kort ärm.)

Jag försökte stå lugn som en biodlare i svärmen av skrik och utfall som min son bjöd på medan han fick välja kläder. Lyfte upp plagg efter plagg med samma avståndstagande pincettgrepp som Trinny och Susanna kör när de går igenom den stilbehövandes garderob.

Sen brann det till i skallen hos mig. Svetten forsade längs ryggen medan jag tappade den sista gnuttan tålamod och jagade unge och svor.

Till slut fick jag ta brandmansgreppet och kasta upp arvtagaren barnet på ryggen och krysta mig förbi de tidningskassar som skulle ha tagits till återvinningen för länge sen, ut i trapphuset. Där lugnade lille herrn ned sig.

Vi gick vidare mot bussen medan jag förklarade att vi måste hämta vagnen hos farmor först. Där efter följde en protestkavalkad utan dess like, detta kvartal i alla fall.

Malte vägrade följa med och hämta vagn och jag vägrade gå utan den. Till sist stod vi på trottoaren och skrek så det ekade mellan husen:

Jag: — Nu kommer du hiiit! Malte: — Nej, DU kommer hit!

Ryggsvett, armsvett, under skinkornasvett. Jag fick honom att stå kvar utanför porten medan jag älgade in för att hämta vagnen bara för att upptäcka: vagnen borta. Meeen vafan.

Tänkte mindre ömsinta tankar om min sambo vars dementa sinne jag gärna beskyller, trots att mitt är i samma klass, hehe. Men Malte var i alla fall sjukt nöjd när vi klev på bussen utan vagn.

Mellan hållplatsen och förskolan var det dags igen. Akt numero dos i Maltes morgonhumör brakade loss när han glömde titta i sitt vanliga skyltfönster och jag inte ville gå tillbaka för att stå där och frysa medan han berättar om alla, jag menar ALLA, saker i det fullkomligt belamrade fönstret.

Men att övertyga min son om att röra sig framåt är som att be en sten att veckohandla. Tysta stod vi med några meters mellanrum och blängde tjurigt på varann innan han kutade förbi mig och jag vann (!).

Sakta, sakta tog vi oss mot förskolegården medan jag hela tiden fick hitta på avledande manövrer. Det gick i samma takt som den oklippta versionen av Sagan om ringen, fast här var det dvärgen som ställde till allt.

Hur som helst gick själva lämningen toppen (tack gode gud), förmodligen för att han var glad att slippa mig en stund.

Malte illrade in på gården och gav sig in i högen av minikollegor medan jag vinkade hejdå och började pusta ut. Drog upp linningen på gravidjeansen för tusende gången denna morgon och vaggade hemåt.

På gatan hemma möttes jag av en ilsket gul lapp på vindrutan på vår bil. Insåg att vi glömt fredagens parkeringsförbud... Fuck. Amen.