Klockan 05.28 är jag ingen härlig mamma

Harpan genomgår just nu fasernas fasigaste fucking fasans fas. Rasslig nattsömn, rasslig aptit och därför ett högst rassligt humör. Plus februari med tillhörande snorkokeri. Stackarn.

Men så var det ju det där med att föräldrar inte orkar hur mycket och länge som helst.

Igår hade vi en sån här morgon igen, minus kextriumfen, men med snöoväder och overallpåklädning som skulle orsaka en åtta på Richterskalan. Från revelj runt 05 i vanlig ordning till lämning var – och är – inte kul alltså. Allt är en orsak till konflikt för Harry just nu. Vår belåtna lilla solskensgubbe är utbytt mot en tonåring med amfetaminaura.

Så när jag äntligen kom fram till föris med vagn och ungar i snöslasket bröt jag ihop i där hallen. Mitt bland de storögda, gosiga och färgglada kompisarna stod Harpans mamma och hulkade så mascaran rann. Det bara brast.

Jag grät för att jag var så jäkla slut. Jag grät för att jag inte alltid pallar att storprestera på jobbet och samtidigt klara av utvecklingsfaser, vab och sömnbrist. Jag grät för att jag inte behöver fler uppmaningar om att lösa, styra upp och planera när enda det jag behöver är en kram.

Och den fick jag. En förismamma som jag egentligen inte känner klev helt sonika fram och gjorde det enda rätta när någon är ledsen: kramade om.

Senare under dagen skickade hon detta mejl, som jag för övrigt ska spara för evigt och eventuellt också rista in i kylskåpsdörren:

Tack.