Katter, kobajs och kalas

Nu är vi åter i mänskobyn efter ett par dygn i de småländska skogarna. Vi har djurvaktat två kossor, Mira, två hundar och tre katter.

Mira har konstaterat att katterna "äskar Mija" och som ett ömhetsbevis har hon döpt om den minsta och mest lurviga till "Mat". Den andra heter "Mjau" och den tredje förblir namnlös. Jag tror Mira är lite sur på den tredje katten för att den inte gillar att tvångskramas.

Här är alltså katten som numera heter "Mat".

Kossorna har vi betraktat lite på distans och vrålat efter så fort de gömt sig under ett träd. Mira har visat väldigt bristande respekt för elstängslet, men våra allvarsamma varningar har gjort att hon undgått både en och två elkyssar. För denna gång.

Efter tre timmar i bilen och noll minuter sömn för såväl Mira som mamma dundrade vi på kalas hos morfar som fyllt 67 år. Medan vi andra gick loss på smörgåstårta moffade Mira oliver och gick sedan över till att "underhålla" oss med att spela på den polska lergök som hennes gammelfarbror i höstas tog med sig i present. Världens sämsta present, kom vi alla överens om efter en tinnitusframkallande konsert som varade i två minuter innan jag uppmanade Miras pappa att ha ihjäl gökjäveln. Riktigt så brutala blev inte åtgärderna, men den är nu gömd på hemlig ort for life.

Lugnet varade i knappt sju minuter innan storkusinen och mellanmorbrorn tog vid och improviserade loss på piano och ostämd xylofon medan en övertrött Mira prompt skulle leka livligt med kristallerna i taklampan.

Sällan har det känts så befogat och lägligt att mumla "sammandragningar, kanske förvärkar" och insistera på hastig hemgång.

Nu horisontalläge i soffan.