Julen, lägg ner! | Therese Krupa

Efter tre dagar av julfirande har jag kommit till en drabbande insikt:

Det är inte värt det.

Julen är inte värd det.

Givet de resurser man pytsar in i denna högtidernas högtid är ROI:n försvinnande låg. All energi, alla tillryggalagda mil, alla pengar, all tid, alla insatser i form av matlagning, pyntande, preppande och roddande överstiger vida den tillfredsställelse det ger.

Såhär på Annandagen känns det mest som att man i sista stund bestämde sig för att otränad och lite bakfull delta i tjurrusningen i Pamplona där man blir översprungen av ett dussin aggressiva tjurar innan man ens kommit runt den första husknuten. INGEN i familjen känns nöjd och tillfreds? Inte så som jag har tänkt mig iallafall.

Visst att förutsättningarna i år inte var optimala (ja, förutom ur ett arbetstagarperspektiv där man typ kan ta en kvarts semester och ändå vara ledig...förlåt "ledig" i tre veckor). Alla i familjen förutom Johan har varit risiga. Kasper har fanimej varit förkyld sen i september (inget skämt). Morris fick feber i samma sekund som de rullade in i Österbymo utanför Tranås. För tredje? fjärde? gången i december. Mira har precis återhämtat sig efter en segdragen förkylning och rysshosta. Och jag blev såklart dålig samma dag som det var dags att sätta på out of office-svaret i Outlook (vilken jag nu inser att jag inte har gjort).

Så, med en klängig 1-åring med snor i hela systemet, en alldeles extra megakänslig 4,5-åring med mancold och med en egen blomstrande brakförkylning tog vi oss an julen på cirka 65 kvadratmeter i de småländska skogarna. Och lägg till tre farbröder, två svärföräldrar, en svägerska, tre hundar, en småkusin, en gammelfarmor, två storkusiner och en faster i hemmiljöer som är 100% obarnvänliga (=omtåliga prydnadsföremål, brasor, branta trappor) och julefriden........just ain't gonna happen.

Och mitt i allt finns såklart en rejäl portion förväntningar. Är det i år Carl Larsson-julen inträffar? tänker jag hyperoptimistiskt runt tredje advent, innan julracet dragit igång på allvar.

Nej, det är det inte.

Är det i år vi drar i gång samt införlivar traditioner som vi kommer värna under decennier?

Nej det är det inte. Såtillvida vi inte räknar tjafs som en form av tradition?

Är det i år vi skapar utrymme för gemensamma aktiviteter såsom sällskapsspel, pulkatävling och varm choklad-picknick i skogen?

Nej, det är det inte heller.

Men likförbannat tänker jag att det möjligen kommer att inträffa, men istället hastar vi oss igenom ett par pulkaåk och sveper en för svag varm choklad som bränner någon av barnen på tungan för att sen hinna göra oss i ordning och komma iväg på utsatt tid till lunchen. Och då blir vi ändå en halvtimme sena.

Har iallafall ett pulkaåk dokumenterat. Eller ja, snowracer är det ju.

Det sköna i det hela är att jag och Johan har en väldigt samstämmig bild av jultillvaron. Vi känner oss båda rätt snuvade på konfekten. Och det handlar inte om att vi eftersträvar någon avancerad form av självförverkligande, men någon form av positiv, härlig eftersmak borde väl vara rimligt, eller?

Så, julen as we know it måste avgå. Det är dags att omdefiniera och reclaima högtidernas högtid.

Hur firar ni? Har ni ställt om sen ni fick barn? Flera barn? Kan ni inte dela med er av era bästa traditioner/ritualer, hur små eller enkla de än må vara? (jag har till exempel en före detta kollega som varje Alla Hjärtans Dag dukar upp middag på golvet, även nu med tonårsbarn - inget storslaget men ändå gulligt. Och enande på något vis.).

Och just det - GOD FORTSÄTTNING! Nu försöker jag kväva impulsen att tröstshoppa rea-kashmir och killer-loafers (är förvisso sjukt värd dem båda).