Jobb och livet och allt annat

Ni är så många gullon som har hört av er och frågat hur det går med allt. Jag blir verkligen innerligt glad och lite rörd av er omtanke. Så TACK.

Jag mår...ah jag vet inte? Upp och ner går det. Men på något sätt ändå framåt, om än så mycket långsammare än jag både hade trott och hoppats.

Jag jobbar alltså igen från augusti och började då på 25%. Fyra, fem veckor efter det trappades det upp till 50% och tanken är nu att det ska upp till 75% om en vecka.

Om det är någonting jag är så OERHÖRT tacksam för i hela denna karusell så är det min helt underbara chef som gör allt i sin makt för att jag ska fasas in i allt och landa mjukt. Några som inte gör det är däremot Försäkringskassan som överraskade mig med ett samtal i förrförra veckan.

Handläggaren ringde och ville alltså berätta att de nu har fattat ett beslut och gah, har inte orkat läsa brevet än pga blev så fullkomligt ställd och förbluffad.

Så, logiken är som följer: efter 6 månader ser man över ens arbetsförmåga sett till hela arbetsmarknaden, inte bara utifrån jobbet man hade vid sjukskrivning. Jag började jobba 25% efter 6 månader och har i mitt stilla sinne tänkt att jag trappar upp enligt de rekommendationer jag hela tiden hört cirkulera på bland annat stressrehaben jag gick. Börja på 25% i 4-6 veckor, trappa upp till 50% och ligg där ungefär lika länge och sedan vidare upp till 75%. Ja, ni fattar.

Men, handläggaren ringer och förklarar att de fattat beslut att inte ge mig sjukpenning för att det arbete jag nu gör på 50% (har fått anpassade grejer att jobba med) är hyfsat avancerat (vad det nu är?) och att jag då borde kunna jobba 100% på ett annat jobb med enklare arbetsuppgifter. Och, i och med att jag fick ett bakslag i återhämtningen när pappa dog och jag uppgav att det kändes sämre igen, så har FK gjort bedömningen att det inte tror att jag kan vara tillbaka på mitt vanliga jobb 100% inom ett år från sjukskrivning (mitten av februari 2021).

Så, hennes förslag, som jag i ren förbluffning bad henne upprepa säkert tre gånger var alltså att jag kunde säga upp mig från mitt jobb (som jag gillar och vill tillbaka till) och att hon då kunde boka ett möte med Arbetsförmedlingen som kan hjälpa mig hitta ett enklare jobb som jag kan jobba 100% på. Ett jobb jag på (kort) sikt skulle vara överkvalificerad för som jag sen skulle behöva sluta på för att eh...söka ett nytt, passande jobb.

Alltså jag får akut rabies när jag skriver det här? Är det inte bisarrt?

Jag tar det igen - jag har alltså inte rätt till sjukpenning om jag trappar upp det jobb jag hade innan sjukskrivning och som jag vill tillbaka till. FKs förslag är att jag istället säger upp mig och söker ett nytt, enklare jobb på 100%. Mitt under en global pandemi där otroligt många människor blir av med sina jobb. Samtidigt är de rekommendationer jag har fått att man bör gå tillbaka till det jobb man hade innan pga välbekant och tryggt (om inte jobbet varit en primär anledning till sjukskrivningen).

Näe men okej. Kan ärligt säga att alla turer med Försäkringskassan under den här tiden ökat stressen med säkert 750%. Ugh.

Hursomhelst. Jag fyller 40 år om tre veckor och det känns nästan lika bisarrt som Försäkringskassans hantering. Snart är det dags för flyttlasset att gå och vi har packat exakt noll (0) saker. Möjligen dags att börja kika på det, heh.

[caption id="attachment_23800" align="alignnone" width="2725"] Morris mössfrisyr får symbolisera exakt hur stabil tillvaron känns just nu [/caption]