Jag vabbar ihjäl mig | Therese Krupa

Klämd mellan arbetets prestationskrav och vårdkarusellen här hemma sitter jag på riktigt ganska uppgiven vid (det smuliga) köksbordet och funderar på om det verkligen är möjligt att hålla både sig själv, sina barn och sina kollegor nöjda och belåtna synkroniserat?

Den omedelbara och ohärliga känslan av att ABSOLUT INTE RÄCKA TILL NÅGONSTANS pågår här. Och då är vi ändå två arbetande i hushållet, som kan turas om hemma.

Jag brukar peppa mig själv med att det inte blir värre än så här. Alltså, småbarnsåren peakar väl på sätt och vis nu med en 2-åring och en 5,5-åring. Det kommer att bli vinter igen och nya vabdagar. Okej, det kommer att bli andra så kallade utmaningar men – kidsen kommer inte att vara 2 respektive 5,5 år för evigt. Harpan kommer troligtvis inte att skrika ut sina känslor för evigt och behöva hjälp med typ allt trots att han ändå är så stor och företagsam att han kan rymma, sabba saker och slå sig på luften.

Men just nu skulle jag behöva en kram och lite uppmuntran. För när jag tänker på tillvaron, denna jobba/vabba/vobba-tillvaro som delas av så många andra där ute, så tänker jag att vi är så inihelvete starka som ändå fixar det här. Det blir inga tv-sända Nobelpris till oss men vi drar faktiskt runt både familjelivet och BNP, trots att det egentligen inte borde gå.

[caption id="attachment_12804" align="aligncenter" width="559"] Originalbild: Disney[/caption]