Jag återupplever bebisfaserna

I flera dagar har Harry varit stillsam som ett litet doftljus. Både jag och Magnus har varit förundrade, förbluffade och även lite förfärade. ÄR HAN SJUK?! Är sånt vi har sagt till varandra lite då och då. Vi har nämligen inte upplevt detta med en bebis som kan ligga vaken och sprätta och verka nöjd utan att bli buren och gungad dygnet runt.

Men att han skulle vara sjuk behöver vi inte oroa oss för längre. Här pågår nu utvecklingsfas numero dos och idag har vi således ätit samtliga måltider med en hand samt tillåtit fri surf för hans bror.

Därför kom dagens vårstädning i BRF:en som en nåd. Det är inte ofta samröre med gnällspikar till grannar känns uppfriskande men nu för tiden händer det. Jag och Magnus tävlade om städningen – hann vann – men i gengäld fick jag gå på årsmötet och sitta UTAN BARN PÅ ARMEN, dricka pulverkaffe och trivsamt lyssna till motioner som huruvida den ruttna stubben på gården är en före detta ek eller en alm.

Eftersom jag losade städningen gick jag hemma i röran med Harpan i bärsele och försökte hålla någon slags nivå på lunchtider och mellismål. Jag var 100 procent hårt beprövad butler till Malte och 100 procent klösträd till Harpan, som i allt fasande rev mig med sina sorgkantade bebisnaglar medan han skrek i mitt öra.

Efter middagen fick jag nog, lastade minigrisen i vagnen och stegade resolut ut på en faspromenad, med målet att få ungen att somna. Jag tror att jag gick cirka tre miljarder faspromenader med Malte och denna var faktiskt premiär med Harry.

Om han somnade? Icke. Nu ligger han och glor på nån Johan Falk-film och har aldrig varit piggare. Men tyst och glad i alla fall efter att ha skitit som en flock kanadagäss. Älskade unge.