Inkonsekvens, syskontjafs och varm choklad i Århus

Kan någon förklara 1. Vad vi gör för fel 2. Om/när detta kommer gå över.

Vadå undrar ni?

Detta eviga tjat om (okej det här kan låta lätt narcissitiskt): mig.

Jag vet att jag någon gång hyllade min smartness när jag tyckte mig ha kommit på lösningen till måltidsfrid, men icke. Nu är vi tillbaka på ruta ett med tjat om vem som sitter var och vem som ska sitta bredvid mig. Även i bilen. Och jag ska gärna hjälpa till med påklädnad, tandborstning, rumptorkning och övriga självuppfyllande aktiviteter.

Och jag förstår en sak: vi är inte tillräckligt kategoriska – på gott och ont – för att bestämma en sak och hålla fast vid den, oavsett vad. Och jag inser att det säkerligen bidrar till en del bekymmer, men samtidigt KAN jag inte agera så, då jag ofta tycker att omständigheter spelar in för mycket för att förbise dem och köra på det som en gång har sagts.

Och, jag inser också att vi har en son (alltså Morris), som är ovanligt känslo- och viljestark. De övriga två är inte direkt lugna heller (HUR kunde vi få TRE orkaner?) men mellanbrorsans temperament är det som påverkar oss alla mest. Det kanske egentligen innebär att vi BORDE vara med kategoriska och strukturerade, men samtidigt upplever jag att den typen av rigiditet kan trigga honom ännu mer. Han är så mycket mer följsam om man öppnar upp för förhandling och han känner i alla fall någon form av medbestämmande och inflytande. Och han är klipsk som tusan, det lilla gossebarnet.

Det leder ju inte helt osökt vidare in på nästa sak: när förhandling är okej och när den inte är det. Och jag tycker mig se att han med en allt större mognad, förstår det. Alltså han förstår ATT det är skillnad på situationer, men han är såklart inte med på vilka dessa förhandlingsbarasituationer är. Jeeez, det är ju knappt jag med på, de bara uppstår ju?

En ganska lång period under sommaren hade vi en deal som löste matplatstjafset: jag satt bredvid Morris vid matbordet jämt. Vi hade fasta platser som alla var hyfsat nöjda med. Mira ville ju egentligen sitta bredvid mig, men hon var fine med denna lösning: Morris fick sitta bredvid mig, och Mira fick vara uppe nån timme längre, mot att hon sen gick och la sig själv. Då såg vi till att hänga den tid som Morris sov, vilket gjorde alla rätt nöjda.

Under den här perioden upplevde jag att Morris helt enkelt behövde mer av min närvaro och tillgänglighet. Samtidigt vet jag Mira också behövde det, men inte på samma närmast akuta vis.

Nu är det väl någon mittemellanperiod men det är överlag rätt mycket tjafs och tävlan syskonen emellan, och inte minst om mig. Jag försöker lösa det genom att göra så mycket jag kan med dem i vardagen – jag lämnar på förskola/skola så ofta jag hinner, jag läser för dem och nattar dem varje kväll, vi försöker hänga när alla fortfarande är vakna, jag tar med dem till affären/ärenden osv. Alltså inget extraordinärt alls, men bara så mycket vardagligt umgänge som möjligt.

Allra helst vill de ju ha tid med mig själva och det gäller ju även mig – att få hänga med ett barn åt gången är ju DRÖMMEN, både ur ett logistiskt, men framförallt socialt perspektiv. Att slippa ha splittrat fokus, medla i konflikter och istället bara sitta och hänga med sin avkomma. Men det är inte helt lätt att få till det i tillvaron, i alla fall inte i den utsträckning som samtliga inblandade skulle vilja. För någonstans vill jag ju även hänga med Kasper. Och Johan. Och mig själv och mina kompisar.

Möjligen nu att jag upplever att pendeln har svingat åt andra hållet och att Mira signalerar om mer uppmärksamhet. Tänker på när vi var i Danmark , hur otroligt mysigt och lyxigt det duohänget var. Mira pratar fortfarande om resans mest minnesvärda sak: att i strumplästen tassa ut i korridoren, ner i hissen till det våningsplan där man fick ta varm choklad ur en automat.

Det är ju ett så otroligt tydligt exempel på hur low maintenance barn egentligen är? Visst, nu bodde vi på hotell och det i sig är ju inte självklart att styra upp, och än mindre att komma iväg på en resa, det fattar jag ju. Men ändå, att under dessa späckade dagar av nöjesparker, safari, museum och restauranger, var hotellets automat med varm dryck det som gjorde starkast intryck.

Herregud, jag kan inte ens skriva ett strukturerat inlägg, inte konstigt att tillvaron inte är så värst uppstyrd, heh. Från barntjat om mig till en kopp varm choklad i Århus.

I korthet: Kommer barnen sluta tjata/tävla? Kan man göra nånting åt det? Hur tar man sig tid till var och ett av barnen? Kan man ens vara rättvis? Var köper jag hem en varm-choklad-automat? (=lösningen på allt)

(Apropå temperament - hittade fotografier på ett par sidor ur hmm...vilken bok var det nu? Nästan 100 på att det är Trotsboken av Malin Alfvén . Vet att jag har läst detta förut, men det är så otroligt...trösterikt rentav, när man ser det här på pränt, efter ytterligare en kväll av 97% tjafs och 3 % myyys:)