I’ll be back. Hasta la vista, baby.

För drygt fem veckor sen stod den här lilla kvartetten med en kortisolstinn matriark på Arlanda, redo att göra kaos av Sydafrika. Hur 36 dagar kan ha passerat är fullkomligt orimligt, men enligt flygbiljetterna ska vi åka hem i övermorgon så det är väl lika bra att börja packa inom i alla fall 36 timmar.

Vilken resa, alltså. Den har mosat även de högsta av förväntningar och vi resignerar helt inför det här landet och allt vad det har att erbjuda. Vi har haft så sanslöst kul.

Det har varit både ett och tvåhundra meltdowns hos såväl barn som vuxna, men det är vi ju vana vid vid det här laget. Att resa är inte som BK (Before Kids). Det tog ett par frustrerade småresor och utflykter innan undertecknad hade fattat galoppen och gett upp på sena middagar och spontana nattliga barsvängar. Men nu, när det verkligen har sjunkit in att man har en lite annorlunda spelplan så är det tamejtusan lika härligt att resa nu som då.

Inga tider att passa, hållpunkter och utflykter som vi styrt över helt själva efter humör och dagsform, noll måsten. Jamen ni hör ju. Vi har ju blivit vandrande klyschor och carpat fucking diem, all day everyday.

Men samtidigt är vi ju (i alla fall vi över 130 cm) väl medvetna om ändligheten i denna kravlösa, oplanerade och alldeles ljuvliga tillvaro. Snart bökar vi med galonbrallor på grusigt hallgolv och svär över signalfel på linje 19, och det är väl just det som gör att man kramar ur varenda minut av härlighet under en resa som denna.

Och det kanske finaste av allt är hur vi har vuxit ihop, vår lilla kaoskvartett. I sann hippieanda har vi sovit i samma rum, allihop, trots gott om utrymme. Vi har tjafsat, garvat, stökat, bökat, brottats och kramats. Mira och Morris har börjat leka. Leken går oftast ut på att Morris hänger i Miras kläder och går eller släpar efter henne till dess att hon tokruttnar och vrålar åt honom att släppa. Då snor han hennes hästar och hon blir Kalle Anka-arg. Syskonkärlek as we know it.

Faktum är ju att vi aldrig umgåtts så mycket, vi fyra. Sen behöver man ju inte kuska till andra sidan jordklotet för kvalitativt umgänge med familjen, det kan ju precis lika gärna ske på Böda Camping eller på en picknick i parken. Men för oss har det här varit klockrent. Klimatet, äventyren, maten, vinet, naturen, djuren (jag vet att det finns några som känner mig som förvånat rynkar på näsan åt att jag ens nämner ”djur” som en höjdpunkt, men jag har blivit lite frälst, tror jag) – det är full pott i min bok.

Men nu är det alltså dags att vända hemåt igen. Johan, som har en fascinerande förmåga att blicka framåt, är glad som en lax och flurar redan på nästa tripp. Jag, som kan vara en sentimental jäkel, bearbetar avsked och avslut med några doser melankoli och vemod. Det är alltid en process, mer eller mindre dramatisk. Jag tänker och reflekterar, minns och värderar.

Den här gången är det dock hyfsat glädjefyllt för det är så givet att vi kommer att återväda. Jag säger som den kloke Terminator 2 en gång sa:

I’ll be back. Hasta la vista, baby.