Ja, nu var det dags för ännu en fråga. Denna gång är det inte en läsare som undrar, utan författarna till den här bloggen. Ni andra som har, eller har haft, fyraåringar - har ni upplevt känslostormar värre än Gudrun? Alltså primärt hos barnet i fråga, hehe. Trots att det är lätt att som päron svepas med i orkanen då och då. Jag (Tessan) trodde glatt att det mesta i trots-vredesmod-brytaihopförtillsynesingenting skulle vara över nu när fyraårsstrecket passerades, men icke. Jag förstår att alla känsloutbrott är superjobbiga för Mira själv och jag försöker verkligen att rida ut dem, kramas och prata om hon vill, eller bara låta henne vara. Och ibland agerar jag...låt oss säga, mindre föredömligt och gapar tillbaka. Ofta går det att hantera på något hyfsat tillfredsställande sätt för samtliga parter (trots regelbundna meltdowns hos alla inblandade). Men, det finns ett konkret exempel som leder till otrolig frustration hos mig: måltiderna. Mira kan för det första inte sitta still. Har aldrig kunnat, varken hemma eller på föris. Hon ålar, bökar, sitter på kanten, halvligger, torrsimmar, står på knä und so weiter. De där myrorna i brallan går på tjack. Lägg sen till dramatik för att ketchupen hamnade fel, för att gaffeln är gul, för att skeden ramlade ner på golvet och för att maten är äcklig (trots att hon inte smakat), att vattnet har bubblor, att vattnet inte har bubblor och för att det är fucking getens år i år. Och i just de lägena vet jag inte vad jag ska göra. En del av mig vill bara be henne lämna bordet och gå in på sitt rum, samtidigt som att jag tänker att det sista hon vill är att bli bortvisad, hon vill ju ha all uppmärksamhet och kärlek i världen. På samma gång vill jag visa att det inte är så vi beter oss vid matbordet och när vanliga samtal kring det inte biter, då känner jag att jag vill markera på ett mer effektfullt sätt. MEN HUR?? Det är här ni kommer in i bilden. Det behöver inte vara måltidsproblematik specifikt. Fyraåringar, känslostormar och bra verktyg för att hantera kriserna. Fire away!